Förlåt för den äckliga bilden ni fick ta del av i förra inlägget, ville bara förstärka den missnöjda känslan. Nå i alla fall, idag är jag gladare. För ikväll ska vi på inflyttningsextravaganza och imorgon åker jag till Kumla för att äta middag med familjen C, vilket är typ det bästa jag vet. Sen något som är bättre än allt det bästa som finns är att jag på söndag åker till Göteborg med mamma och pappa för att gå på BOKMÄSSAN.

Söndagen på bokmässan är årets bästa dag, alltid, forever, utan tvekan jämt och ständigt.

Så jag är lite gladare idag, mm lite gladare. Och lite sötare.

Vill verkligen allt som jag inte gör, kan, borde osv. Vill inte studera, vill åka på semester till Paris... en jävla lång semester. Vill hänga med Marina. Vill inte ha problem med CSN, vill inte tycka att X Factor är den roligaste timmen på dagen, vill inte att ovve-invigningen ska vara samtidigt som skördefesten.

Vill bara ligga i soffan och lyssna skithögt på Oasis och låtsas att jag är sjutton och det roligaste i livet är vodka+fanta exotic och mina drömmar fortfarande var det bästa jag hade. Deep shit.

Vill gå i samma klass som Sara igen för det var bara så fantastiskt. Vill inte äta nudlar till lunch och cykla på min störda cykel till universitetet för att diskutera det turistiska fältet. Vill faktiskt inte det.

FÖRLÅT DÅ.

ALL MY LOVING I WILL SEND TO YOU

 

Sofia går runt och oroar sig för sin lever. Visserligen har vi blivit enna riktiga fyllon här, men alltså... vi knarkar ju inte.

!!!VARNING FÖR EUFORISKT INLÄGG OM JACK WHITE!!!

Såhär ligger det till. Jack White fick bronkit och sen la The White Stripes officiellt av och jag trodde aldrig att jag skulle få ens en glimt av honom någonsin. Och så släppte han ett album och drog ut på turné och kom till Hovet i Stockholm och jag bokade biljetter minuten efter de släppts. 

Men ändå gick det inte in. Inte förrän han kliver ut på scenen framför mig och Sofia och innan jag hunnit vänja mig vid synen så börjar han spela Hotel Yorba. Alltså Hotel Yorba. Åh jag önskar att ni kunde förstå hur länge jag väntat på det ögonblicket. Och för att inte tala om när han faktiskt helt på riktigt spelar Ball & Biscuit. Fy i helvete, FY I HELVETE. Det låter ju bara så jävla töntigt och oförståeligt men alltså fan, det var så jävla sjukt. Sedan att han hade tjejbandet... är sååå lycklig över det. Sådan sjuk tur vi hade, som fick tjejbandet. Alltså........... shit.

Introt till Steady, as she goes. Ni vet, om inte så lyssna på den och föreställ er. Find yourself a girl and settle down. Och så I'm slowly turning into you... jag kan liksom inte sluta hylla honom.

Alltså jag önskar verkligen att alla fick vara med om det här, för det är så himla fantastiskt. Av alla underbara konserter jag varit på så kan jag säga att det bara är Paul McCartney som slår detta. Och det säger inte lite ska ni veta. 

JAG ÄLSKAR HONOM OCH I ONSDAGS VAR JAG LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN, VERKLIGEN LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN. 

Fotona är tagna av Jo McCaughey och finns på hemsidan.

Förra veckan tänkte jag:

"Jag håller på att bli sjuk, vill verkligen inte det så jag ska nog chilla ett tag nu. Ta det lugnt, mest vara inomhus och äta vitaminer och sådana nyttiga grejer."

Bullshit Moa, bullshit.

Det här med helt spontana kvällar och nätter berikar mitt liv litegrann.

SKOJA

Till er som inte förstod att jag skojade i föregående inlägg: jag skojade. Jag har köpt en peruk som egentligen är fett snygg även om det inte syns på bilden.

Nåväl, vet inte vad som är dag och natt och sådant där längre. Med andra ord: mitt liv börjar bli normalt igen. Hoppas jag. Något mer som jag hoppas är att jag snart får ta bort min tandställning. Skulle göra mitt liv.

ANNARS DÅ. SKA SE JACK WHITE NÄSTA VECKA.

HAR KLIPPT MIG OCH FÄRGAT HÅRET