Nu bryr jag mig för mycket saker och ting som jag borde lägga bakom mig. Saker och ting. Ett sådant diffust begrepp. Men jag älskar Norrbotten på det viset att jag inte behöver ta några konsekvenser eller vara i närheten av ”saker och ting” som får mig ur balans. Samtidigt som det som faktiskt kan hjälpa mig upp igen finns hemma i Östergötland. Det blir så fel då, när jag rubbas av samma saker som jag byggs upp av. Eller i alla fall nästan. Norrbotten isolerar mig, på gott och ont, och jag behöver nog det lika mycket som jag går sönder av det.

En paradoxal stämning i hela hjärtat. Jag känner mig hungrig och mätt på samma gång. Fast mest hungrig.