Jag ville skriva att det inte händer något i mitt liv just nu. För det är så det känns. Lite. Jag bor fortfarande i Linköping, är fortfarande fattig, behöver fortfarande skriva klart en restuppgift. Osv. Så det är ju så, att det inte händer något. Inget nytt i alla fall. Jag ska inte flytta till Berlin. Jag ska inte resa till Alperna. Jag ska inte ens på fest. 

Sen kom jag på att det visst har hänt något nytt. Jag har testat något jag aldrig gjort, något jag varit ganska rädd för, för att vara ärlig. Något väldigt långt utanför min komfort-zon. Så med det sagt har jag all rätt att vara stolt över mig själv, ju. 

Gissa vad då?! Jag vikarierar på fritids! Jag hänger i skolan med kidsen, hjälper dem på lektionerna, leker med dem, vaktar dem på rasten, säger åt dem vad de får göra och vad de inte får göra. Och jag blir glad av att göra det. Jag som varit rädd för barn, aldrig umgåtts med barn. De är superfina! Jag har liksom aldrig varit vuxen på det här sättet, inte vad jag insett i alla fall. Men nu blir det så himla bekräftat att jag är fett mogen, duktig, ansvarsfull och sånt. Heja mig! Och barnen! 

Haha. Så himla fint att det har hänt, ändå. 

Morning Sun

Jag är visserligen en ganska känslig och blödig person men jag har ändå svårt att gråta utan anledning. Jag gråter nästan bara när jag inte på riktigt inte vet vad annars jag ska göra. När alla broar är brända och det enda som finns kvar är tårar. Det låter ju så himla dramatiskt och att varje tår verkligen betyder någonting, och så är det ju såklart inte alltid. Men det är ändå en stark känsla som finns i mig, när jag gråter.

Så idag insåg jag hur mycket jag faktiskt tycker om mina kollegor och rumskompisar här. Jag insåg att det inte bara är människor jag tycker om för att det inte finns några andra, utan att det är människor jag på riktigt tycker om, nu och för en lång tid. För Simon åkte hem idag och jag grät. Som ett litet barn satt jag uppe i vårt sällskapsrum och tittade ner på när hans bil for iväg, bort från Kvikkis, och kunde inte göra något annat än att släppa fram känslorna. Nedför kinderna.

Och på onsdag åker jag. Då kramar jag Nadia för sista gången på väldigt länge och det kommer kännas i hjärtat. I det riktiga, verkliga, känsliga hjärtat. Vad plågsamt det är, att lämna och bli lämnad.

Okej, jag trivs visst. Jag märker det, hur mycket jag faktiskt trivs. Trots att jag aldrig är sugen på att arbeta, och att jag inte allt för sällan har lite ångest över att rasten snart är slut eller när jag är på väg tillbaks norrut efter en längre ledighet (sådan ångest har ju alla, det vet jag, ingen vill arbeta och alla vill vara lediga), trots allt det där så har jag fattat att jag bor i en jävla idyll. Låt mig förklara varför.

Mitt hem är en plats som ligger mitt på Kungsleden. En plats som ligger ett stenkast från både Sarek och Padjelanta nationalpark, en plats intill en jokk som forsar vilt och fritt med glasklart drickbart supergott glaciärvatten. Sjön är uppfriskande kall och deltat har en lagun med vatten som varma dagar är över 23 grader. Fjällvärlden är överallt; mitt hem är en plats som omges av berg, skog och vatten. Och det är ljust hela natten fram till höstvindarna blåser in och löven ändrar färg. Dessutom delar jag denna plats med människor som ställer till med kalas så fort någon i personalen jobbar sin sista dag. Människor som gillar filmkvällar, glass, mat och vin. Människor som gärna hjälper till, skojar, bjuder på desserter, plockar bär, dansar och busar.

Tack Kvikkjokk. Även ifall jag längtar hem och fortfarande räknar dagarna så älskar jag dig. Jag trivs och du gör ingenting fel.

Just nu känns det så himla irrationellt av mig att ha tänkt "jag vill jobba så länge som möjligt i Kvikkjokk i sommar". För jag känner ju mig själv, jag vet ju hur jag blir, hur jag mår, hur det känns att flytta ifrån någonting. För det är det jag gör, gång på gång. Flyttar ifrån. Det är så jag ser på det, ofrivilligt såklart, och det smärtar en hel del. Det trycker på bröstet av hemlängtan. Förbannade jävla hemlängtan som är så stark att jag inte kan hindra tårarna. Jag vill inte vara här. Jag vill inte jobba så länge som möjligt i Kvikkjokk i sommar. Jag vill sluta nu, idag.

Men samtidigt. Det finns ju någonting helt underbart här. Det finns människor som jag inte finner ett minsta fel i, det finns en natur som är så orörd och det finns gäster som har hundar som jag får klappa. Det finns ett paradis här och jag är medveten om hur bra jag har det. Trots allt detta känner jag att det enda tanken som lättar på hjärtat är tanken på att få åka hem. Tanken på september.

Jag saknar Dublin. 

Haha ja, ni anar inte. Mina drömmar de senaste nätterna. Jag har verkligen hakat upp mig på en person. Hihi känner mig så liten och naiv.

Berlin var förresten underbart. Helt som väntat. Johan bodde i världens fetaste jävla lägenhet (eller alltså, nu kanske jag överdriver, men den var riktigt nice!) i finaste finaste Kreuzberg. Supernära Kottbusser Tor där de dessutom har öppnat ett Burgermeister inomhus.

Det var första maj och jag och Sofia bestämde där och då att vi alltid ska vara i Berlin första maj. Så festligt! Vi gick bara runt och varvade mojitos med alla möjliga sorters street food. Och öl. Varannat stånd sålde drinkar och band spelade på scener och i Görlitzer park låg vi i gräset och lyssnade på några sköna peeps som jammade loss i solen och värmen. Gatufest i dess mest fantastiska form. I alla fall tills vi gick hem, vet inte hur det gick med demonstrationerna och kaoset som blir senare. Men men!!!!!!!!!!! Vi hade det helt amazing i alla fall!!!!!!!

Och vi har ätit curry wurst och döner och tacos (OH LORD IN HEAVEN DET VAR DEN MEST FANTASTISKA TACON JAG STOPPAT I MUNNEN EVER NÅNSIN) och pommes och pizza och majskolvar och chips och gud vet vad.

<3 Är så himla glad över att jag fick dela allt detta med Sofia, min finaste själsfrände och Tysklandskompanjon <3

Mm, jag älskar ju Tyskland och förstår aldrig riktigt varför jag gång på gång lämnar det landet när det inte har känts rätt en enda gång. Oh well. Livet är långt.

----------------EFTERSOM JAG UNDVIKER KONFLIKER MED IDIOTER PÅ INTERNET SKRIVER JAG INTE DIREKT TILL DEM I KOMMENTARSFÄLTEN UTAN TAR UT MIN FRUSTRATION HÄR ISTÄLLET----------------

Det är så jävla frustrerande att följa NME på Facebook. Mest för allt klagande på Taylor Swift, men också för allt hyllande av gamla gubbar. Grejen är att de här små pojkarna som tror de är så alternativa och indie som VERKLIGEN HATAR Taylor, de säger att NME-följarna inte vill läsa om Taylor för att Taylor är skit och kommersiell och NME-följare vill läsa om indie. INDIE INDIE INDIE INDIE. Men på riktigt, hur jävla indie är Rolling Stones? Hur alternativt är det att lyssna på Oasis?

MEN, om det nu är så. Att det finns en objektiv sanning för vad bra musik och dålig musik är. Att det som räknas som "riktig musik" bara kan skrivas av män (veeeet att det inte är så ni skulle uttrycka er Taylor-haters men det är precis det ni säger!) och inte får tyckas om av tonårstjejer. Om det nu är så. Kan vi vanliga dödliga som inte förstår oss på musik egentligen (läs: tjejer) få gilla lite både och? Kan vi inte få vilja läsa om både Morrissey och Taylor Swift? Kan vi inte få ha några guilty pleasures som vi egentligen inte skäms för men måste eftersom det inte är riktig musik? Kan ni haters inte bara scrolla förbi artikeln om hur Taylor skrev Blank Space, utan att kräkas ur er hur hennes musik inte kvalificerar in under "riktig musik" och sådan musik som NME ska hålla sig till.

Eller så inser ni bara att musik är subjektivt. Att vissa artister blir populära, andra inte. Att några attraherar en yngre publik, andra äldre. Att vissa skriver sin musik själva, vissa skriver ihop och andra gör ingenting annat än att sjunga. Eller spela gitarr. (Det där är roligt förresten, hur "riktig musik" ofta refererar till artister som skriver sin musik själv. Att det ofta är ett argument för att hata populära artister, eftersom "de inte skriver sin egen musik!!!". Orkar inte räkna upp alla exempel på hyllade gubbar som inte skriver ett skit själva, som snor musik eller haft turen att få spela ett instrument i ett britpop-band. SUCK!!!)

Det är ofta ganska jobbigt att hävda sin musikkunskap som tjej, och ännu svårare när jag älskar både Bob Dylan och Taylor Swift. För varje litet "snedsteg", dvs. varje gång jag pratar om Blank Space istället för Desolation Row, får jag mindre respekt. Men det är sådant jag slutat bry mig om, för jag älskar att älska Taylor, men såklart det stör mig. Hur kan jag ha en vinylsamling med dessa gubbklassiker och soulplattor och Jimi Hendrix-original tycka att Taylor Swift är helt amazing? Det GÅR JU INTE!!!!!!!!!!!!!!!

Mitt tips till er idioter:
- Eftersom ni skriver att NME bara är skit nu för tiden, sluta följ NME på sociala medier
- Tycker ni NME kan vara kul ibland, läs inte artiklarna ni inte bryr er om
- Tro inte att ni blir coolare av att hävda hur äkta indies ni är, ingen bryr sig
- Det är ganska paradoxalt att vara så beroende av att vara oberoende 

Älskade Tyskland och älskade Sofia, ses imorrn!

Jag hatar att komma hem från roliga saker. Det är så förödande och jag är så fruktansvärt dålig på att hantera sådan ångest. "Jahapp. Vad ska jag göra nu då?" och så får jag panik över allt jag inte kommer på.

Det var ju så JÄVLA BRA i helgen. Och helgen dessförinnan. Men så kommer söndagen och jag åker hem till min lilla lägenhet där ingen annan än jag finns. Det handlar liksom lite om kontrasten. Nyss: umgicks med så många fantastiska och gjorde så himla roliga saker och så nu: hemma på 28 kvadrat helt ensam utan något kul på agendan.

Tips mottages gärna på enkla saker jag kan hitta på för att känna mig mindre tråkig och mindre ensam.

Detta. Är. Så. Viktigt.

************ http://www.theguardian.com/music/musicblog/2016/apr/15/bands-who-bemoan-their-teenage-girl-fans-are-missing-the-point-of-music ************

"A culture in which older men are the bastions of good taste, the brave protectors of real music – while young women’s enthusiasm is dismissed as a sort of mass hysteria, blocking their ability to discern good from bad."

“'Every great band ever,' he conceded, 'has played for a predominantly young female audience, and that audience is appreciative and invested and willing to scream and dance with abandon. Which is the point of music.'”

<3 Alexandra Pollard <3

Herregud vad jag älskar Meeko.

Och Sofia. Önskar att vi bodde ihop för jag mår alltid bättre när hon är omkring. Det var så förbaskat jäkla svårt att inte sätta sig i bilen med henne i söndags, när hon skulle köra hem till Örebro. Det enda som hindrade mig var väl att jag inte hade plånboken med mig och därför inte kunde ta mig hem till Linköping igen.

Men vi ses om mindre än två veckor, för vi ska till Berlin ihop. Hon och jag och vår bästa stad, önskar mig inte mycket mer i livet. Förutom Meeko då.

Berg och snö är universums bästa kombination

Jag har varit i Val d'Isère och åkt skidor, och herregud vilket jävla ställe alltså. Det är något med franska alperna som gör att alla andra platser blir så himla minimala och obetydliga. Jag har haft fruktansvärda åk och jag har haft helt jävla underbara åk. Särskilt sista dagen, när dimman låg tjock över byn och vi hade noll hopp om bra åkning, men så glider kabinliften genom dimman och ovanför molnen är det soligare än någonsin. Så vi tog oss 3456 meter över havet och gled ner med solen i ansiktet och pudret under skidorna. Jävla poetisk jävla hobby en har alltså. Aldrig ska jag sluta åka skidor.

Sen var det slaskigt och puckligt också. Men det minns jag inte lika väl, taco lov.

Det är så mycket jag bara vill SKRATTA åt här i livet. Och så mycket jag bara vill PEKA FINGER åt. Hjärnan är ju helt inkapabel till att tänka rätt grejer alltså. Fast ja, förr eller senare fattar en ju. Och det är väl tur.

Hur som helst.

Jag börjar typ skratta bara jag tänker på Anna. Om ett gott skratt nu förlänger livet är hon typ... min livförsäkring. Jag kommer leva forever om jag fortsätter umgås med henne så här mycket, vilket jag vill såklart men kan bli svårt när hon flyttar till Mexiko.

Mitt bästa sällskap

Har sökt så mycket sommarjobb nu!!! Känns alltid så produktivt och bra. Särskilt när en har en PA-studerande vän som kan hjälpa en med CV och allt sådant där. Känner mig nu som en queen som kommer få alla jobb jag sökt. Hehe. 

Vet att det är ett beroende att älska Coca cola så mycket som jag gör men fan. Ska väl vara beroende av något här i livet och Coca cola måste väl vara bättre än heroin.

TJA!

Om det gick hade jag alltid suttit vid Näs borgruin på Visingsö tillsammans med Sara och Lisen och ätit chokladbollar och druckit Pepsi i solen. Synd att det finns andra saker en måste göra i livet.

Idag höll jag och Natalia en redovisning om brittisk utbildningspolitik för vår söta mini-klass! Det var kuuuuuul och det var minst lika kul att lyssna på de andra. Alltså denna kurs är ju typ anledningen att jag orkar med all vår-ångest. Nu ska jag bara hitta ett fett ämne att skriva hemtenta om. 

Oh well. Ser på När & Fjärran. Blogg-gänget är i Berlin och jag håller ju på att sprängas av mina cravings (som typ vuxit markant de senaste veckorna). HERREGUD TYSKLAND!!!!!!!! VARFÖR FÅR JAG INTE BO I DIG NU??!??!!!???! Hoppas ganska mycket att Berlin kommer bli den där lösningen på mitt liv som jag väntar lite på. SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLAAaaaaaa. 

Plåster på såren är att jag och Malin har börjat planera en najs resa. Inte till Tyskland då, men något annat rätt så fett ställe. Eller ställen. Vi får se vad det blir. Plåster oavsett.

Får lite ångest över alla sommarjobb jag vill ha. Får också lite ångest över den här våren. Vad håller jag på med?! Pluggar programmering som jag uppenbarligen inte fattar något av, åker till Abisko för att åka off-pist när jag bara åkt off-pist typ tre gånger i livet, låter bli att avboka resan till Val d'Isère fast jag inte har några pengar till övers alls... Vet verkligen inte hur mitt liv ska lösa sig.

Men jag vet att det gör det.

Vi gick aldrig på bio för Sofia var tvungen att jobba och sen hade hon en buggkurs, men alltså det blev så himla najs ändå. För att 1. Hon jobbar på en skidanläggning vilket innebar att jag följde med henne dit och fick åka skidor hela dagen gratis och 2. Jag fick följa med på hennes buggkurs och titta på när massa glada människor dansade bugg med varandra till hits med Shania Twain. Så min hjärtedag blev ju amazing. Men såklart den blev när jag fick vara med my number one valentine.

Fick också äta pizza med tacosmak. Sen gjorde hjärtat jätteont när jag var tvungen att sätta mig på tåget mot Östergötland igen, men sådant lär en ju sig att överleva.

Planerar att åka till Örebro och spendera Alla hjärtans dag med Sofia och biofilm. Har inte fått dessa planer godkända av henne än och eftersom hon har en beloved boyfriend kanske det inte alls passar att jag snor med henne på romantisk biodejt men alltså, herregud, något måste jag väl få! Tänker sno med henne, varesig hon vill eller inte.

Hej livet. Jag saknar min bästis. Tänkte hitta någon fin bild på oss två som visar hur gulliga vi är som bästisar men hittade en skärmdump på ett Skype-samtal som var mycket roligare. Alltså det är ju svårt att hitta Skype-tider när en har ett distansförhållande och ibland får en helt enkelt kombinera vardagssysslor, som att duscha, med Skype-samtal.

Jag la bara upp bilden i förra inlägget i hopp om att det skulle se ut någorlunda så i Bad Gastein. Bildgooglingar kan ju ofta förvirra en och jag vågade inte riktigt lita på att det skulle vara så fab där nere. Men dra på trissor! Slänger upp bilden igen för i det vita gulliga huset längst till höger, i rummet med balkongen näst längst upp, där bodde vi! Med fräsch utsikt över Salzburger Hof och så... hehe very nice.

Hade det för övrigt sjukt bra. Det var typ ingen snö men vi hade roligt ändå. Mindre tid åt skidåkning gav mer tid åt SOOOOOL, MAAAAAT, ÖÖÖÖÖÖL och CARCA!!! Och alla ens friends såklart, fan vad de är goa. 

Kolla bara på all happiness.

(OBS superstulen bild från Marcus.)

VACAY

På fredag tar jag semester och åker bort i en vecka. För att ladda upp inför det tänker jag äta tacos hela veckan och få massage dagen innan avresa. Så ironiskt att jag laddar inför semester med värsta semester-treatsen! Men för att försvara mig själv lite så kommer jag vara mycket aktiv på min semester och tänkte därför behandla min stackars rygg innan, så att den orkar med att åka buss i ett dygn och sedan vara aktiv i en vecka för att slutligen åka buss i ett dygn igen. 

ÄR SÅ SVINIGT TAGGAD PÅ DENNA RESA YOU HAVE NO IDEA! 

Vet ni vad jag är trött på?

Människor vars favoritprefix är radikal-. Jag vet inte om det beror på att jag själv alltid hamnar i kategorin de benämner radikal, och därför inte tycker det alls är så radikalt utan helt normalt. Exempel: radikalfeminist, vilket jag antar är en feminist som inte är typ cis, lagom, har åsikter som inte kränker manligheten alltför mycket och aldrig skulle säga att hen hatar män. Eller använda hen för den delen. De feministerna är sköna, fett accepterade och så. Sen finns det dessa s.k. radikalfeministerna som tar lite för mycket plats, håller oftast inte med män i diskussioner och kan ibland uttrycka orden "jag hatar män". Radikalfeminister är den där stereotypa jobbiga feministen som hörs och syns och äcklar och skäller medan den vanliga, ICKE ATT FÖRKNIPPA MED RADIKAL FÖR GUD VET VAD OM NÅGON TROR DU ÄR RADIKAL, är lite trendig, lite hipster, lite rolig, snygg och smart.

Jag har inga problem med någon av de feministerna. Alltså, det kan låta som att jag förlöjligar "vanliga" feminister men gud nej, jag älskar feminister. Grejen är bara den att det jag tycker, gör och säger är inte alls radikalt. Det finns en sådan genomarbetad anledning till varför jag säger att jag hatar män som alla skulle förstå om de bara valde att lyssna. För så fort någon tas för radikal så försvinner all respekt för denne, en viftas bort som lite loco. Börjar en istället med något i stil med "jag är inte radikalfeminist och jag hatar inte män...". Alltså jag orkar liksom inte att en måste börja med att försvara sitt ställningstagande OCH så tydligt som möjligt markera att en inte kommer kränka några män.

Det finns en sådan jävla solklar struktur till varför jag är radikal, så solklar att det är helt normalt. Helt förbannat självklart. Men är det något som har att göra med privilegierade, normativa, vita cismän så känns det lite obehagligt. Lite radikalt.

Ett annat exempel är vänstern. Men det orkar jag inte prata om nu.

Vänligen
Tjej som är radikalvänster, radikalfeminist, kommunist, pansexuell och andra störda grejer

1947-2016

Det är alltid tråkigt när någon dör. När Lou Reed gick bort för ett par år sedan kändes det tråkigt. Jag blev dock inte så himla påverkad, alltså, jag älskar Lou Reed men helt ärligt - märker jag om han är död eller inte? Det är tråkigt eftersom att någon dog, och eftersom många människor kommer sakna honom. Vi lever ju i den tiden då mina idoler börjar dö, uppenbarligen. De har dött, jag har tänkt lite extra på dem, varit glad över att de ändå funnits så pass länge att de han skriva och göra fantastiska saker och sen inte tänkt så mycket mer på det.

Men det var annorlunda idag. Jag kände mig uppriktigt ledsen, nästan lite förstörd, över beskedet att David Bowie dött. Det är inget konstigt i det, att jag tycker det är lite jobbigt. Det finns många jag älskar men långt ifrån många som jag älskar som Bowie. Jag vet att det låter lite ostigt men hela mitt musikhjärta bygger liksom på honom. Bowie har alltid varit min nyckel. 

Jag minns när jag var 14. Jag gick i åttan, var sådär högstadiedeprimerad och dramatisk och ingick en pakt med mig själv, att om Bowie dör så tänker jag också dö. Jag visste väl egentligen att det fanns mer i livet men det var något med honom som gav mig så mycket kraft att jag trodde att jag inte kunde klara mig utan honom. Det var hela Hunky Dory-plattan. Jag var 14 år och kunde för allt i världen inte fatta hur en låt som Life on Mars kunde existera. Det fanns ingenting mer perfekt än Life on Mars. Jag blev förbluffad varje gång jag lyssnade på den (vissa dagar var den låten det enda jag lyssnade på) och den ger mig fortfarande rysningar. Varenda liten ton, litet ord, hela musikvideon, det finns ingenting som skulle gjort annorlunda.

Sen finns det en låt som heter Fill Your Heart.

Och Space Oddity.

Jag älskar honom så jävla mycket och även om jag inte direkt påverkas av huruvida han är vid liv eller inte så är det tråkigt att han är död. Lite extra tråkigt eftersom att han fortfarande var för ung för att dö, och för att han var min nyckel. Nycklar ska inte dö.

2016

Jag älskar fortfarande Jill Johnson och hennes veranda. Jag har fått en cykel i julklapp! Den är blå och fin (som min förra!) men saknar växlar så helt lika bra som min förra blir den aldrig... Det blir ingen.

***hEaRtBrOkEn***

Jag tänker sluta dricka så jäkla mycket alkohol. Det slog mig efter jag blivit alkoholförgiftad på finlandsfärjan. Jag har haft mina vilda år nu, hehe. Sen får det ju bli som det blir, vill jag ha tequila så ska jag ju naturligtvis ha tequila.

Men idag ska jag på skoterkurs. I Vingåker. Är rädd att det kommer vara så bonnigt som det låter. Grejen med förarbevis för snöskoter är att man får ta det när man är 16 år. Och förmodligen kommer resten av kursgänget vara just 16 år. Kommer känna mig som en tant. Ännu mer när de lekt runt med nya fräsiga maskiner och kommer rocka loss på uppkörningen medan jag bara kört hederliga gamla fina familjeskotrar. Oh well, jag behöver ju det där förarbeviset och nu äntligen ska jag få det!