Det känns så jävla konstigt det här. Sitter i Ryd och pluggar och mår skit. Jag älskar verkligen LiU, men just nu? Jag fattar ingenting. Är det det här jag vill? JAAAAA vill väl ingenting annat egentligen, men har sådan längtan till Berlin nu och är fett stressad över att jag inte har så många veckor kvar där.

Vill ha någonting nytt. Hoppas på nya roliga nollan till hösten. NYTT! NYA MÄNNISKOR! NYA UPPLEVELSER! Och med detta sagt vill jag absolut inte slänga iväg mina old friends för de älskar jag mer än himlen och havet osv.

Det är bara det. Att varje höst har varit som en nystart, och jag älskar det. Jag hoppas verkligen att den här hösten blir så också. Ny. Och att vi får en lägenhet att flytta in i.

Det finns en smalhets. Var? Överallt. Alla bilder, alla filmer, alla skyltdockor, alla är smala. Om inte alla, så åtminstone de goda, de som gör rätt för sig, de som inte behöver ändra på sig.

I och med detta så skapas ett tjockhat. Att vara tjock blir motbjudande, äckligt, fel och så den legitima, politiskt korrekta klassikern: ohälsosamt. Det är inte bra för din hälsa att vara tjock. Du kan dö.

Det som ofta blir fel här är att det sjukligt farliga i att vara smal inte alls tas upp. Och om det gör det, så är det ändå farligare att vara tjock. Jag vet ärligt talat inte hur farligt det är med diverse kilon, men jag vet att fetma tas upp som ett problem hela fucking tiden PÅ GRUND AV tjockhatet. Inte på grund av den egentliga hälsorisken. Anledningen till att vi ser fetma som en hälsorisk är för att alla ideal, alla modeller av lyckliga människor är smala. Det handlar om patriarkala strukturer, om klassystem, om behovet av att hata alla som gör det du själv är rädd för.

Jag tror nämligen att många smala människor gärna ser ner på tjocka, kallar dem ohälsosamma, för att det de själva har kontroll över är sina kroppar. Deras kroppar är accepterade och FAN TA DEN som försöker säga att det är okej att vara tjock, när du kämpat som en oxe med att hålla dig smal. Fan ta den som är tjock och glad, när du själv är smal... och kanske inte alls sådär glad. Du har ju inte gjort några fel, du har ju levt precis som samhället sagt åt dig att leva, och så är det någon som gått emot alla sociala strukturer och är lyckligare än dig? Helvete heller. Den tjocka personen ska hatas.

Jag är inte tjock, men jag är större än jag varit innan. Jag har liksom kärlekshandtag och vice versa. Faktum är att jag är nöjdare nu än vad jag någonsin har varit. Inte för att jag är nöjdast ever nu, nej samhället har ett allt för hårt tag om mig fortfarande, men jag har gett upp det här med att bry mig. Jag bryr mig inte längre. En kropp är inte så dramatisk och speciell, den är bara fett praktisk. Den kan göra massa coola saker, och för det är jag mest tacksam. Orkar inte önska mer av den.

(Fast det gör jag såklart, eftersom jag är ett offer av patriarkatet, samhällsideal osv. Ni vet ju.)

Men. Om jag skulle bli det som idag anses som tjock, skulle det sista jag önskade mig vara en massa jävla åsikter om att jag var tjock, ohälsosam osv. Smala människor med åsikter om fetma, som om det vore värre än allt annat här i världen. Värre än nyliberalism, rasism, våldtäkter, naturkatastrofer... ja, värst av allt borde ju naturligtvis vara fetma.

Eller inte. Inte alls faktiskt. Låt de tjocka få vara tjocka och vänd din ilska mot patriarkatet istället.