there's lots of bands but there's only one band

The Passionate & Objective Jokerfan – Barry Louis Polisar, I Bet You Love Juno!

The Passionate & Objective Jokerfan – Robbie Robertson

<3

När ska resten av världen förstå att "you can't always get what you want, but if you try sometimes you just might find you get what you need"? Väntar på den dagen då jag slutar irritera mig på människor som inte förstått det än.

Don't talk of love, well I've heard the word before.

Tänker ofta på hur glad jag är över att inte vara kär. Det är så jävla skönt att jag inte känner för att hitta en soulmate. Har det bra ändå, vill inte ändra på någonting.

Men samtidigt är jag så fruktansvärt nyfiken. Och endast på grund av min nyfikenhet skulle jag vilja testa. Testa det här med "love". Vet att jag är omodern som aldrig riktigt har varit kär i någon, men har trivts så himla bra med det. Och så kommer Nyfikenheten och bara "Men Moa, skulle du inte vilja förstå vad Paul McCartney egentligen menade när han skrev 'Maybe I'm afraid of the way I love you'? Eller när Romeo dör för Julia och Julia dör för Romeo?". Åh men det är väl klart som fan att jag vill veta. Är SKITnyfiken. Undrar hur det egentligen känns att ha fjärilar i magen och om hjärtat helt fysiskt på riktigt bultar hårdare och allt sådant där jag hör om i alla låtar, filmer, vänners berättelser.

Och hur många som än förklarar för mig så blir jag inte klokare förrän jag vet själv. Förrän de där förbaskat virvlande känslorna tar tag och kramar om mina händer och tankar och naturligtvis om hjärtat. Först då kommer jag få veta, och eftersom jag i övrigt inte alls känner något behov av detta så kommer det liksom inte inträffa imorgon. Det är ingenting jag prioriterar och ingenting jag annars bryr mig om, förutom när jag lyssnar på Maybe I'm amazed eller tittar på mina favoritfilmer som alla handlar om denna stora, mäktiga kärleken. För då kommer Nyfikenheten. Placerar sig lämpligt på axeln, sträcker sig mot örat och frågar: "Hur kan du klara dig utan något som alla andra verkar livnära sig på?".

Well, Curiosity:

Alltså livet är ändå fint för jag har varit i Boden en vecka och bara haft det underbart. Världens bästa jävla rehab.

Sen har jag kört skitmycket snöskoter, skitfort också, och åkt pulka tills den sprack och druckit glögg i snön med finaste finaste familjen. Och spelat spel och tittat på film och grillat korv och gosat med favorithunden och sett det sagolikaste norrskenet och läst skönlitteratur.

Har några klagomål på livet också men tar det senare för att ej förpesta denna fantastiska livsglädje!

HUR kunde jag missa att i fredags var dagen som Marty kommer till när han reser till framtiden?!!!!!!

Coolt i alla fall. Nu ska jag äta.

Varning för personliga utlämnanden.

Har själv svårt för människor som tar upp allt från deras djupaste privataste angelägenheter till sociala medier och ba "här är mina sjuka tankar", men har funderat rätt mycket på det där och tycker egentligen att det är bra. Modigt. Vi behöver vara ärligare tror jag, överallt. Vi är så förbannat rädda att andra människor ska tro att vi bara vill ha bekräftelse, att vi är bleka och tråkiga och har dåligt självförtroende. För gud bevara mig om någon tror att jag inte älskar mig själv.

Men det blir ju en lögn. Jag har inte världens bästa självförtroende fast jag deepest inside me önskar att jag hade det. Och jag vet att jag ofta kritiserar mig själv här och på andra sociala medier, men jag har aldrig vågat nämna att jag vill gå ner i vikt, att jag ibland får ångest för att jag är jag och att jag kan ta illa vid mig när någon säger någonting som inte alls är menat att såra.

För då känner jag mig som 14. Då känner jag mig som en så kallad "bekräftelsehora", ett "emo", en tragisk person som inte har kul som alla andra lyckade människor har. Men hallå, jag har kul. Jag är jävligt nöjd med mitt liv och är det något jag har så är det fan KUL. Trots detta så vill jag titt som tätt små saker som jag skäms över, små önskningar jag önskar att jag inte önskade. Som att jag vill bli smal.

Till detta utlämnande hör att jag är ytterst medveten om att jag inte är tjock, inte enligt min mening i alla fall. Och det är litegrann det här som stör mig, VARFÖR vill jag bli smal när jag inte ens är tjock? Varför skulle jag vilja bli smal ÄVEN om jag var tjock? Varför är det så förbaskat lätt att få ångest över hur mycket man äter, hur många dubbelhakor man kan trycka ihop och vilken siffra vågen visar?

Jag tycker inte att smala kvinnor är snyggare eller sexigare än större. Varför känns det då så jobbigt att inte vara smal? För man kan ju tänka sig att de flesta vill bli smala för att det är snyggare eller sexigare, men JAG TYCKER JU INTE DET. Och det är detta som gör mig så fruktansvärt frustrerad, samtidigt som det skrämmer mig en aning. För om jag inte är nöjd nu, kommer jag då bli nöjd även om jag blir smal? Nej. Helt klart nej. Det handlar liksom inte om fysiken, utan naturligtvis om psyket. Om min självbild, om min hjärna.

Självutlämnandet idag alltså. Jag vill se bra ut i alla fantastiskt fina klänningar som hänger på min klädstång. Jag har köpt dem i hopp om att jag någon gång ska bli smal, att jag kommer se outstanding ut i dem när jag väl minskat min kroppsvolym. Sådant ger mig ångest. Att jag ska på finsittning i april och inte vill ha på mig någonting av det jag har, då allt jag har är till för en smal Moa, en vältränad Moa, en Moa som inte äter ostbågar till lunch.

Jag kan erkänna att jag inte ville utlämna sådana här ångester innan för att jag inte ville spä på den här grymma normen. Att jag ville visa mig lite stark och opåverkbar, vara någon slags förebild och ba "fuck the society", "love yourself" och allt det där. Men det blir ju, som jag nämnde tidigare, en fet jävla lögn.

Jävla hypokrit är vad jag varit. Jag är lika mycket offer för samhällets normer och ideal som de flesta andra. Och skäms dessutom för det. Skäms för att jag stödjer det jag hatar, lite som när jag vaccinerade mig mot svininfluensan fast jag inte alls ville. Det gick emot mina principer, precis som dessa "vill-bli-smal-önskningar" gör i allra högsta grad. Det går så jävla mycket emot mina principer att vilja vara smal, OCH SÅ VILL JAG DET ÄNDÅ SJÄLV.

Där har ni det. Fula jävla sanning.

Tjatar på mitt drömsommarjobb. Hoppas på att jag får det. Förmodligen kommer jag väl inte att få det, men snälla ni, håll alla era tummar. BEHÖVER JU DET HÄR!!!

Annars då. Har haft en superfin helg, har en helvetesvecka framför mig.

Kommer hantera stressen på följande vis: ligga på mattan i köket och titta på Svenska dialektmysterier. Preciiiiiis som vanligt. Förutom att jag växlar mellan diverse SVT-produktioner som inkluderar någon form av Hassan.

Är inte sådär himla fabulös och bloggar om min perfekta icke-existerande hipsterpojkvän, utan skriver hellre om min kärlek till tv-profiler i medelåldern som är lite halvfula men ack så fantastiska.

Det vill säga hela Hassan-gänget. Ja, skulle jag få äta middag med någon, död eller levande, skulle Erik Haag och Fredrik Lindström prioriteras före familjen Skarsgård, diverse moviestars i Hollywood, musiker jag älskar osv. Är väl i någon 20-årskris eller något, men mitt hjärta suktar inte längre frenetiskt för Leonardo DiCaprio och Liam Gallagher.

Nåja nåja, nu ska jag låtsas vara pretto och titta på Fråga kultureliten.

HÖRS!