Just nu känns det så himla irrationellt av mig att ha tänkt "jag vill jobba så länge som möjligt i Kvikkjokk i sommar". För jag känner ju mig själv, jag vet ju hur jag blir, hur jag mår, hur det känns att flytta ifrån någonting. För det är det jag gör, gång på gång. Flyttar ifrån. Det är så jag ser på det, ofrivilligt såklart, och det smärtar en hel del. Det trycker på bröstet av hemlängtan. Förbannade jävla hemlängtan som är så stark att jag inte kan hindra tårarna. Jag vill inte vara här. Jag vill inte jobba så länge som möjligt i Kvikkjokk i sommar. Jag vill sluta nu, idag.

Men samtidigt. Det finns ju någonting helt underbart här. Det finns människor som jag inte finner ett minsta fel i, det finns en natur som är så orörd och det finns gäster som har hundar som jag får klappa. Det finns ett paradis här och jag är medveten om hur bra jag har det. Trots allt detta känner jag att det enda tanken som lättar på hjärtat är tanken på att få åka hem. Tanken på september.