Åh jag har så svårt för det här. Det känns som om jag alltid precis börjar få kontroll på saker, få ordning, börjar trivas, innan allt bestämmer sig för att vända. Jag blir så jävla osäker.

Förmodligen kommer min höst bli bästa ever, för det brukar ju alltid bli bättre än vad jag tror att det ska bli. Men just nu har jag så himla svårt för att se ett lyckligt slut om det inte involverar Sofia och Berlin. Vilket låter ganska inskränkt och själviskt, men nu är det så jag känner.

Jag älskar alla mina vänner i alla städer, och jag vill bo nära de allihop. Och eftersom de flesta befinner sig i Linköping är Linköping tveklöst det bästa stället att bo på. MEN!!! jag vill inte det än. Jag vill bo i Berlin. Tyskland. Älskade bästa underbaraste.

Ack sådan olycklig kärlek.
Ack sådan ångest inför framtiden.
Ack ack ack.

(Men tack till alla friends i Linköpingsområdet för utan er hade det varit endless pain)

Är tillbaka i Berlin, men bara för en vecka. Det konstigaste var att åka till vår gamla lägenhet och ta med det sista. Allt är så rent och i ordning, precis som när vi flyttade in. Fast ACK så annorlunda. Det första jag gjorde när vi kom dit den andra februari var att lägga mig i sängen och gråta. Och det var nästan så att jag gjorde samma sak precis innan vi lämnade den, den artonde juni, men av helt andra skäl.

Det är verkligen samma känsla, samma ångest, samma ledsamhet. Fast omvänd. Då kändes det jobbigt att detta skulle vara mitt hem i fyra månader, medan det jobbigaste nu är att det inte ska vara mitt hem längre.

Men trots allt detta så är jag glad. Hur det blev, hur det har varit, vad jag tar med mig. Nu känner jag en stad till. Och i sommar kommer jag vara i Boden, vilket är min favoritplats på jorden, så ingen tid för misströstan.