Hösten alltså. Vad gör den med en egentligen. Har ingen aning om varför jag påverkas så otroligt jävla mycket av allting just nu, men jag är glad över att jag kan gråta. Fan vad det är uttömmande på känslor, så himla skönt. Ibland tar det lång tid, många tårar, ibland krävs det bara ett litet anfall. Kort men intensivt. Och även om det då i stunden känns som att det kommer vara såhär tills jag blir vuxen på riktigt, typ 40 år, så blir det alltid bättre sen. Sen är det klart att det går fortare att läka när jag kan ligga bredvid världens finaste person och titta på bilder och videor på gulliga djur.

Men satan i helvete vad det stormar runt i kroppen. I hjärnan och hjärtat och lungorna och ansiktet. Lugnar mig med Ebba och Didrik och en lermask i fejset.

Längtar så satans jävla mycket nu. Snälla rara femtiofem dagar, skynda hit.

Hej känslor. Jag kan inte definiera er överhuvudtaget. Ni finns där, som alltid, och känns. Men vad vill ni egentligen? Vill ni att jag ska göra någonting särskilt? Säga något? Åka någonstans? Hur ska jag veta.

Nåväl, visst mår jag bra alltid. Jag har börjat acceptera det här med att ingen människa är lycklig, och jag vet inte om det har gjort mig lyckligare.

Det som muntrar upp mig lite extra:
- Det är mars idag. Det betyder att januari och februari, de två absolut värsta månaderna på året, är över och inte kommer återvända förrän jag har ett annat liv någon annanstans. En jävla befrielse, faktiskt.
- Jag promenerar endel. Det är som trevligast när Dennis är med.
- Om mindre än två månader åker jag till Berlin i några dagar. Med Sofia. Tacka gudarna för det.
- I april kommer jag få en ganska så stor lön. Stor för att vara en lön i mitt liv alltså. Stor nog att betala min hyra, min telefonräkning, mitt gymkort och så en hel del döner och mojito i Berlin.
- Ibland syns solen. Och värmer.