Hösten alltså. Vad gör den med en egentligen. Har ingen aning om varför jag påverkas så otroligt jävla mycket av allting just nu, men jag är glad över att jag kan gråta. Fan vad det är uttömmande på känslor, så himla skönt. Ibland tar det lång tid, många tårar, ibland krävs det bara ett litet anfall. Kort men intensivt. Och även om det då i stunden känns som att det kommer vara såhär tills jag blir vuxen på riktigt, typ 40 år, så blir det alltid bättre sen. Sen är det klart att det går fortare att läka när jag kan ligga bredvid världens finaste person och titta på bilder och videor på gulliga djur.

Men satan i helvete vad det stormar runt i kroppen. I hjärnan och hjärtat och lungorna och ansiktet. Lugnar mig med Ebba och Didrik och en lermask i fejset.