Älskade Tyskland och älskade Sofia, ses imorrn!

Jag hatar att komma hem från roliga saker. Det är så förödande och jag är så fruktansvärt dålig på att hantera sådan ångest. "Jahapp. Vad ska jag göra nu då?" och så får jag panik över allt jag inte kommer på.

Det var ju så JÄVLA BRA i helgen. Och helgen dessförinnan. Men så kommer söndagen och jag åker hem till min lilla lägenhet där ingen annan än jag finns. Det handlar liksom lite om kontrasten. Nyss: umgicks med så många fantastiska och gjorde så himla roliga saker och så nu: hemma på 28 kvadrat helt ensam utan något kul på agendan.

Tips mottages gärna på enkla saker jag kan hitta på för att känna mig mindre tråkig och mindre ensam.

Detta. Är. Så. Viktigt.

************ http://www.theguardian.com/music/musicblog/2016/apr/15/bands-who-bemoan-their-teenage-girl-fans-are-missing-the-point-of-music ************

"A culture in which older men are the bastions of good taste, the brave protectors of real music – while young women’s enthusiasm is dismissed as a sort of mass hysteria, blocking their ability to discern good from bad."

“'Every great band ever,' he conceded, 'has played for a predominantly young female audience, and that audience is appreciative and invested and willing to scream and dance with abandon. Which is the point of music.'”

<3 Alexandra Pollard <3

Herregud vad jag älskar Meeko.

Och Sofia. Önskar att vi bodde ihop för jag mår alltid bättre när hon är omkring. Det var så förbaskat jäkla svårt att inte sätta sig i bilen med henne i söndags, när hon skulle köra hem till Örebro. Det enda som hindrade mig var väl att jag inte hade plånboken med mig och därför inte kunde ta mig hem till Linköping igen.

Men vi ses om mindre än två veckor, för vi ska till Berlin ihop. Hon och jag och vår bästa stad, önskar mig inte mycket mer i livet. Förutom Meeko då.

Berg och snö är universums bästa kombination

Jag har varit i Val d'Isère och åkt skidor, och herregud vilket jävla ställe alltså. Det är något med franska alperna som gör att alla andra platser blir så himla minimala och obetydliga. Jag har haft fruktansvärda åk och jag har haft helt jävla underbara åk. Särskilt sista dagen, när dimman låg tjock över byn och vi hade noll hopp om bra åkning, men så glider kabinliften genom dimman och ovanför molnen är det soligare än någonsin. Så vi tog oss 3456 meter över havet och gled ner med solen i ansiktet och pudret under skidorna. Jävla poetisk jävla hobby en har alltså. Aldrig ska jag sluta åka skidor.

Sen var det slaskigt och puckligt också. Men det minns jag inte lika väl, taco lov.