*pustar ut*

En oktobervecka i Boden med mamma och pappa inbokad. Åh herregud vad behövligt och efterlängtat. Jag ska bara vandra i skogen, läsa skönlitteratur, äta god mat och titta på bra filmer. Blir så lycklig och lugn av tanken. Aaaaahhhh.

Hösten gör så himla mycket med mig. Jag älskar det men det är samtidigt så jäkla otydligt. Jag får MASSA känslor på hösten. ALLA känslor. Jag förstår inte vad de vill, vad de betyder eller vad jag ska göra åt dem, och det är ganska frustrerande. Men det är alltid skönt att känna någonting.

Tänk om tjocka människor bara kunde få andas lite utan att ständigt bli påhoppade av smala människor som påstår att de är lata, ohälsosamma och äckliga. Varför lägger dessa smala människor så in i helvetes jävla mycket tid och energi på att hata andra människor pga deras vikt? Har de seriöst ingenting bättre för sig? Jag köper inte den här tjock = ohälsa, men om någon nu blir sjuk pga sin vikt, varför skyller vi bara på denne person? Vi skyller inte någon annan sjukdom orsakad av personens leverne på personen själv så mycket som när en tjock person drabbas av en viktrelaterad sjukdom. Är du underviktig är det synd om dig, är du överviktig får du skylla dig själv. Poängen är att  sjuka människor behöver hjälp, men du är inte sjuk bara för att du är tjock. Du är inte olycklig bara för att du är tjock. Du är inte mindre värd bara för att du är tjock.

Om vi inte ska fråga Katrin Zytomierska förstås. Men det gör vi inte, för är det någon jag inte vill ge mer plats åt är det hon.