memory laaaane

Idag såg jag ett tidigt avsnitt av Modern family, ett som summerades med hur våra bästa minnen är  minnen av något som var helt oväntat, helt otraditionellt, helt jävla knäppt. De saker vi minns, och vill minnas, är de saker som fick en annan utväg än vi först trodde, och inte de högtider vi firat på samma sätt i alla år. Jag kan exempelvis inte urskilja mina julaftnar, jag har ingen aning om vad som hände när, när jag fick vilken julklapp och så vidare. Alla ser likadana ut. Så även ifall jag fullkomligt älskar julafton så är mina upplevda julaftnar inte alls mina bästa minnen. NI FATTAR GREJEN.

Så när Modern family kastade den här fantastiska sensmoralen i fejset på mig började jag genast minnas alla konstiga jävla ögonblick jag varit med om. Allt som varit så roligt för att det inte gick som någon hade tänkt sig. Ögonblick som inte nödvändigtvis behöver betyda en endaste liten smula för någon annan, ögonblick som i det stora hela inte har någon betydelse över mig eller universum, men ögonblick som jag minns för att det kändes så förjävligt JÄVLA bra då. Precis då. Sådana saker som jag vill minnas för alltid. 

Minns särskilt väl när jag var i Val Thorens i april. Jag hade bestämt mig för att följa med universitetets skidförening typ en dryg månad innan resan, och hade definitivt inte räknat med att jag skulle bestämma mig för det. Jag hade ju för tusan varit i Davos, med samma förening, bara någon vecka innan jag fick infallet att följa med på den andra resan. Men jag kunde inte låta bli då det fanns en plats kvar och hela min kropp skrek åt mig att ta den, TA DEN SISTA PLATSEN! Hur som helst så kunde jag alltså inte, ett par månader innan resan, alls föreställa mig att jag skulle stå nere i en klubb som luktade kräks och bajs i franska alperna klockan halv fem på morgonen och dansa freakin' järnet. Jag kunde ännu mindre föreställa mig att jag skulle dansa till Avril Lavignes My happy ending som om det inte fanns någon annan låt i hela mitt musikhjärta. Den låten hade jag på min allra första mp3-spelare, den och typ tio låtar till eftersom det var allt som fick plats. Alltså var den låten mig mycket kär i mina tidiga tonår (var jag ens tretton?) och att få höra den låten, efter att inte ha hört den på nästan tio år, i ett berusat (på livet, på alkohol) tillstånd var nästan en befrielse. Inte för att jag vet vad det skulle ha befriat mig ifrån, men på något sätt sa det bara PANG inuti mig (på ett mycket häftigt och inte alls melankoliskt sätt) och så kände jag att jag aldrig ville glömma bort det ögonblicket.

Jag hade aldrig trott att jag skulle dansa till Avril Lavigne, dödslycklig, på Val Thorens äckligaste klubb. Och såklart är det ett av mina bästa minnen.