***JILL JOHNSON***

Jag måste få prata lite om hur mycket jag älskar Jills veranda. Tack SVT för ert bästa program någonsin, och då är jag ändå ett obeskrivligt stort fan av många andra av era produktioner.

Jill Johnson har aldrig varit någon särskild i mina ögon. Jag minns att man kallade henne för country men jag kunde bara se henne i Melodifestivalen och tyckte inte det var country alls. Men så förstod jag att hon visst var lite country ändå och sen fick hon ett tv-program där allt handlade om country.

Det är så himla fint förstår ni. För jag har alltid velat få fler människor att inse storheten med country, och så är det precis hennes ambition med Jills veranda. Och att hon bjuder in så himla intressanta personer, det är liksom ett helt genomperfekt program. Oavsett om jag gillar gästerna eller inte så blir allt betydligt mer intressant när de placeras i Nashville och sjunger en countryduett med Jill.

Men det här med country. Det är så skönt att veta att det sitter så många människor framför sina tv-apparater klockan 21 på onsdagarna för att lyssna till cowboys som förklarar vad country är och varför det är så viktigt. Folk lyssnar på dem nu. Och jag menar inte att människor innan inte förstått countryn men idag faller den genren ofta bort. Det kastas iväg i tron om att det är något skämtsamt och dansbandigt, när den i själva verket är grunden till så mycket. För jag har aldrig riktigt förstått hur människor kan nonchalera countryn som genre men visst älskar Johnny Cash och Dolly Parton. Det går inte att komma runt det att countryn är så mycket mer än det folk verkar tro. Och tack vare Jill och att hon bjuder in gäster från så skilda genrer så tror jag att ögon öppnas.

Är så glad bara, att äntligen få se ett program där människor hyllar country och där varje framträdande är helt fantastiskt. Allt blir ju helt magiskt i det där programmet!




Och jag gillar inte ens Veronica Maggio. Men detta, sweet baby jesus.

Min favoritperson, ikväll ses vi.

Hej hej Stina!

LE MANS HÖRNI! Det var väl en månad sedan eller så men satan i gatan vilka roliga dagar och nätter jag hade. Och att jag trampade trampbil lite småfull med Ice Age-Sid som hjälm... aaah näe vad finns det att tillägga. Är mest bara svinglad att jag fick ha ett Le Mans-lag innan min universitetstid är förbi.

Herregud Lappland, hur gör du?

Jag har beställt massa nya hudvårdsprodukter. Det är faktiskt väldigt roligt, att köpa hudvårdsprodukter. Så mycket pengar though. Ena stunden känner jag THIS IS BULLSHIT VARFÖR BETALAR JAG SKITMYCKET FÖR DETTA men så i andra stunden känner jag bara aaaaahhhh mmmmm ååååhhh älskade dyra kräm du kommer göra under!!!

Ja ja. Var hos Marina och Johan i lördags. Har alltid så himla kul hos dem. De är så roliga och har så roliga vänner! 

*pustar ut*

En oktobervecka i Boden med mamma och pappa inbokad. Åh herregud vad behövligt och efterlängtat. Jag ska bara vandra i skogen, läsa skönlitteratur, äta god mat och titta på bra filmer. Blir så lycklig och lugn av tanken. Aaaaahhhh.

Hösten gör så himla mycket med mig. Jag älskar det men det är samtidigt så jäkla otydligt. Jag får MASSA känslor på hösten. ALLA känslor. Jag förstår inte vad de vill, vad de betyder eller vad jag ska göra åt dem, och det är ganska frustrerande. Men det är alltid skönt att känna någonting.

Tänk om tjocka människor bara kunde få andas lite utan att ständigt bli påhoppade av smala människor som påstår att de är lata, ohälsosamma och äckliga. Varför lägger dessa smala människor så in i helvetes jävla mycket tid och energi på att hata andra människor pga deras vikt? Har de seriöst ingenting bättre för sig? Jag köper inte den här tjock = ohälsa, men om någon nu blir sjuk pga sin vikt, varför skyller vi bara på denne person? Vi skyller inte någon annan sjukdom orsakad av personens leverne på personen själv så mycket som när en tjock person drabbas av en viktrelaterad sjukdom. Är du underviktig är det synd om dig, är du överviktig får du skylla dig själv. Poängen är att  sjuka människor behöver hjälp, men du är inte sjuk bara för att du är tjock. Du är inte olycklig bara för att du är tjock. Du är inte mindre värd bara för att du är tjock.

Om vi inte ska fråga Katrin Zytomierska förstås. Men det gör vi inte, för är det någon jag inte vill ge mer plats åt är det hon.

memory laaaane

Idag såg jag ett tidigt avsnitt av Modern family, ett som summerades med hur våra bästa minnen är  minnen av något som var helt oväntat, helt otraditionellt, helt jävla knäppt. De saker vi minns, och vill minnas, är de saker som fick en annan utväg än vi först trodde, och inte de högtider vi firat på samma sätt i alla år. Jag kan exempelvis inte urskilja mina julaftnar, jag har ingen aning om vad som hände när, när jag fick vilken julklapp och så vidare. Alla ser likadana ut. Så även ifall jag fullkomligt älskar julafton så är mina upplevda julaftnar inte alls mina bästa minnen. NI FATTAR GREJEN.

Så när Modern family kastade den här fantastiska sensmoralen i fejset på mig började jag genast minnas alla konstiga jävla ögonblick jag varit med om. Allt som varit så roligt för att det inte gick som någon hade tänkt sig. Ögonblick som inte nödvändigtvis behöver betyda en endaste liten smula för någon annan, ögonblick som i det stora hela inte har någon betydelse över mig eller universum, men ögonblick som jag minns för att det kändes så förjävligt JÄVLA bra då. Precis då. Sådana saker som jag vill minnas för alltid. 

Minns särskilt väl när jag var i Val Thorens i april. Jag hade bestämt mig för att följa med universitetets skidförening typ en dryg månad innan resan, och hade definitivt inte räknat med att jag skulle bestämma mig för det. Jag hade ju för tusan varit i Davos, med samma förening, bara någon vecka innan jag fick infallet att följa med på den andra resan. Men jag kunde inte låta bli då det fanns en plats kvar och hela min kropp skrek åt mig att ta den, TA DEN SISTA PLATSEN! Hur som helst så kunde jag alltså inte, ett par månader innan resan, alls föreställa mig att jag skulle stå nere i en klubb som luktade kräks och bajs i franska alperna klockan halv fem på morgonen och dansa freakin' järnet. Jag kunde ännu mindre föreställa mig att jag skulle dansa till Avril Lavignes My happy ending som om det inte fanns någon annan låt i hela mitt musikhjärta. Den låten hade jag på min allra första mp3-spelare, den och typ tio låtar till eftersom det var allt som fick plats. Alltså var den låten mig mycket kär i mina tidiga tonår (var jag ens tretton?) och att få höra den låten, efter att inte ha hört den på nästan tio år, i ett berusat (på livet, på alkohol) tillstånd var nästan en befrielse. Inte för att jag vet vad det skulle ha befriat mig ifrån, men på något sätt sa det bara PANG inuti mig (på ett mycket häftigt och inte alls melankoliskt sätt) och så kände jag att jag aldrig ville glömma bort det ögonblicket.

Jag hade aldrig trott att jag skulle dansa till Avril Lavigne, dödslycklig, på Val Thorens äckligaste klubb. Och såklart är det ett av mina bästa minnen.