Varning för personliga utlämnanden.
Har själv svårt för människor som tar upp allt från deras djupaste privataste angelägenheter till sociala medier och ba "här är mina sjuka tankar", men har funderat rätt mycket på det där och tycker egentligen att det är bra. Modigt. Vi behöver vara ärligare tror jag, överallt. Vi är så förbannat rädda att andra människor ska tro att vi bara vill ha bekräftelse, att vi är bleka och tråkiga och har dåligt självförtroende. För gud bevara mig om någon tror att jag inte älskar mig själv.
Men det blir ju en lögn. Jag har inte världens bästa självförtroende fast jag deepest inside me önskar att jag hade det. Och jag vet att jag ofta kritiserar mig själv här och på andra sociala medier, men jag har aldrig vågat nämna att jag vill gå ner i vikt, att jag ibland får ångest för att jag är jag och att jag kan ta illa vid mig när någon säger någonting som inte alls är menat att såra.
För då känner jag mig som 14. Då känner jag mig som en så kallad "bekräftelsehora", ett "emo", en tragisk person som inte har kul som alla andra lyckade människor har. Men hallå, jag har kul. Jag är jävligt nöjd med mitt liv och är det något jag har så är det fan KUL. Trots detta så vill jag titt som tätt små saker som jag skäms över, små önskningar jag önskar att jag inte önskade. Som att jag vill bli smal.
Till detta utlämnande hör att jag är ytterst medveten om att jag inte är tjock, inte enligt min mening i alla fall. Och det är litegrann det här som stör mig, VARFÖR vill jag bli smal när jag inte ens är tjock? Varför skulle jag vilja bli smal ÄVEN om jag var tjock? Varför är det så förbaskat lätt att få ångest över hur mycket man äter, hur många dubbelhakor man kan trycka ihop och vilken siffra vågen visar?
Jag tycker inte att smala kvinnor är snyggare eller sexigare än större. Varför känns det då så jobbigt att inte vara smal? För man kan ju tänka sig att de flesta vill bli smala för att det är snyggare eller sexigare, men JAG TYCKER JU INTE DET. Och det är detta som gör mig så fruktansvärt frustrerad, samtidigt som det skrämmer mig en aning. För om jag inte är nöjd nu, kommer jag då bli nöjd även om jag blir smal? Nej. Helt klart nej. Det handlar liksom inte om fysiken, utan naturligtvis om psyket. Om min självbild, om min hjärna.
Självutlämnandet idag alltså. Jag vill se bra ut i alla fantastiskt fina klänningar som hänger på min klädstång. Jag har köpt dem i hopp om att jag någon gång ska bli smal, att jag kommer se outstanding ut i dem när jag väl minskat min kroppsvolym. Sådant ger mig ångest. Att jag ska på finsittning i april och inte vill ha på mig någonting av det jag har, då allt jag har är till för en smal Moa, en vältränad Moa, en Moa som inte äter ostbågar till lunch.
Jag kan erkänna att jag inte ville utlämna sådana här ångester innan för att jag inte ville spä på den här grymma normen. Att jag ville visa mig lite stark och opåverkbar, vara någon slags förebild och ba "fuck the society", "love yourself" och allt det där. Men det blir ju, som jag nämnde tidigare, en fet jävla lögn.
Jävla hypokrit är vad jag varit. Jag är lika mycket offer för samhällets normer och ideal som de flesta andra. Och skäms dessutom för det. Skäms för att jag stödjer det jag hatar, lite som när jag vaccinerade mig mot svininfluensan fast jag inte alls ville. Det gick emot mina principer, precis som dessa "vill-bli-smal-önskningar" gör i allra högsta grad. Det går så jävla mycket emot mina principer att vilja vara smal, OCH SÅ VILL JAG DET ÄNDÅ SJÄLV.
Där har ni det. Fula jävla sanning.
