Det är så roligt med First Aid Kit, för då råkar alltid på något underligt sätt träffa MITT I PRICK. Typ som i deras sommarprat i P1 när en av låtarna de valde var Satan is real med Louvin Brothers eller som när de väljer att spela in en av mina inte så uppenbara favoriter med Rolling Stones.

SERIÖST. De är mina själsfränder. 

IF YOU'LL BE MY BODYGUARD I CAN BE YOUR LONG LOST PAL

Ända sedan tvåan började visa reklamen för Paul Simon-dokumentären så har jag konstant haft You Can Call Me Al på hjärnan och jag kan verkligen inte sluta lyssna på den. Vet att den är snodd osv, men vad fan, den ÄGER ÄNDÅ.

THE BOSS

Igår såg jag Bruce Springsteen på Ullevi och det var SVINBRA. Jag har inte varit den som lyssnat ihjäl mig på honom eller kallat honom min hjälte och så, men igår fick han mitt hjärta. Det fick han faktiskt.

Och så orkar jag inte att han är över 60 år och SEXIG. Man ba... HUR ÄR ENS DET MÖJLIGT? Mick Jagger och Keith Richards kan vara vänliga att svara på den frågan också. Tack.

Ps. Lånade bilder från Aftonbladet.

Alltså... mycket känns skit. Trots det har jag haft roliga stunder den här helgen och det vill jag tacka för. Jag har bland annat festat inpå morgonkvisten två dagar i rad, samt känt mig död två dagar i rad men när ens vänner bara är i Linköping på begränsad tid över sommaren så måste man ju passa på.

Vet förresten inte hur det känns med hösten. Ena stunden längtar jag som fan, och så frågar jag mig själv ifall jag verkligen vill börja studera ett kandidatprogram nu. Vill jag det??? Är det värt att pröva??? Vad händer???

Har panik. Vill ju göra allting på samma gång. ÖÖÖÖÖHHHHH!!!!!!!

Jag ska se Jack White i september och det är ju mest ofattbart eftersom jag har längtat efter att få se honom hur jävla länge som helst. Av alla konserter jag drömt om att få se är det bara Paul McCartney och Bob Dylan som stått över honom, och efter att jag sett båda dem så har Jack White varit etta på listan. Prioriterad först.

Och nu händer det. Hoppas på detta:

Och:



Och om han spelar I'm Shakin' så kommer jag in my mind att se ut så här men i verkligheten, not so much:




Sen hoppas jag att han spelar alla låtar han skrivit och alla låtar han covrat. Alla.

Till er alla där ute i cyberrymden som ibland tycker att ni är dåliga, ni som lite till och från jämför er med andra som enligt er är mycket bättre. Låt mig skänka er ett visdomsord: Så länge ni gör ert bästa, är det ingen som kan vara bättre.

Jag kom och tänka på det när jag såg en reklam för Pampers, och hur jag kom fram till detta behöver ni inte veta, men det jag menar är att när ni gjort ert absolut bästa, då är ni lika duktiga som... ja Gunhild Carling till exempel, som precis har gjort sitt absolut bästa.

Låt nu min visdom vandra med er längs livets snåriga stig och så.

Det blev... kubbfest. En kubbfest som började med att 148:an fick en kreativt plockad blombukett och slutade med att vi somnade framför Charlie & The Chocolate Factory. Och där emellan spelade vi självklart en massa kubb, jag och Joline lekte som barn i lekparken, sen kastade vi frisbee och spelade basket och så gick vi hem igen och dansade, sjöng, drack, målade naglar, åt vildmarkschips... Vi hade det gött, alltså.

Men nu är jag ensam hemma och ligger i Lisas säng och vill inget hellre än att hon ska vara här också. Buhuuu så sorgligt.

Ps 1. Är annars glad för mitt roliga liv som pågår.
Ps 2. Vårt lag var bäst på kubb.

Tjenare

Det är gött att vara i Boden och glassa, men visst längtar jag hem också. Hem till Lisa som är själv i lägenheten hela veckan. Men om en vecka är jag tillbaka och då blir det kalasande.

SEMESTERPUSSAR FRÅN MOA!