Jag är visserligen en ganska känslig och blödig person men jag har ändå svårt att gråta utan anledning. Jag gråter nästan bara när jag inte på riktigt inte vet vad annars jag ska göra. När alla broar är brända och det enda som finns kvar är tårar. Det låter ju så himla dramatiskt och att varje tår verkligen betyder någonting, och så är det ju såklart inte alltid. Men det är ändå en stark känsla som finns i mig, när jag gråter.

Så idag insåg jag hur mycket jag faktiskt tycker om mina kollegor och rumskompisar här. Jag insåg att det inte bara är människor jag tycker om för att det inte finns några andra, utan att det är människor jag på riktigt tycker om, nu och för en lång tid. För Simon åkte hem idag och jag grät. Som ett litet barn satt jag uppe i vårt sällskapsrum och tittade ner på när hans bil for iväg, bort från Kvikkis, och kunde inte göra något annat än att släppa fram känslorna. Nedför kinderna.

Och på onsdag åker jag. Då kramar jag Nadia för sista gången på väldigt länge och det kommer kännas i hjärtat. I det riktiga, verkliga, känsliga hjärtat. Vad plågsamt det är, att lämna och bli lämnad.