Det var längesedan jag hade en så bra helg som denna. Den innefattade liksom allt. Det är nog därför det har känts lite extra trögt att börja ny vecka, för att jag inte riktigt vill släppa den förra.

Men i alla fall, jag är inte deprimerad. Jag är inte heller motiverad, men det funkar ändå. Så himla mediokert allting. 

Tjenis

Jag lyssnar på min favoritskiva, Graceland, och är nöjd. Ja, det är jag, borde inte påstå någonting annat. Jag har ju varit på Dramaten i helgen, och på Nationalmuseum. Så min helg har varit beyond happiness.

Också tack vare spontant festande i fredags. Sånt är ju kul.

OCH FÖR ATT JAG FÖR TUSAN SKA SE THE HIVES NÄSTA LÖRDAG. Herregud det hade jag ju glömt. Grymt. Återförenas ju med the one and only Karin Kakan The Cookie Arson Rönnberg SuperFab.

Angående köttskatt så tycker jag att det är bra ifall staten går in och gör någonting åt vår köttkonsumtion. Det är ju till allas fördel ifall vi slutar köpa så jävla mycket kött, ingen kommer må sämre av det. Och vill man ha kött får man väl lära sig att prioritera, om det är så viktigt är det bara att avstå något annat.

Men smart prioritering har väl aldrig varit Anders Borgs starka sida.

Jag och Lisa rör oss knappt från köket. Vi sitter här och pluggar... läser och skriver och läser och skriver. Och lagar mat, äter mat, lagar mat och äter mat. Ibland går vi till toaletten för att... gå på toaletten.

Vi är flitiga. Hon mer än jag.

Ikväll tänker vi titta på Gladiatorerna och jag tänker äta en hel påse med Cheez Heartz, OLW's nya ostbågar. De smakar som de vanliga ostbågarna gjorde förr, innan smaken försvann. Visst känner ni igen er i det, ostbågelovers? Att OLW's ostbågar på senare år tappat smaken, och istället satsar på konstiga utgåvor som Cheez Ballz med nachosmak (liksom... va?). Men nu har de lanserat en nyhet som smakar som de gamla. Så jag är nöjd.

Här är jag när jag tar paus från skrivandet och läsandet för att titta på Grey's Anatomy och dricka saft.

Det här är så himla fantastiskt, hahaha, kan verkligen inte sluta skratta.

Highway 61 Revisited snurrar i skivspelaren. Som om den inte gjort någonting annat. Som om jag inte lyssnat på någonting annat. Fast det har jag ju, jag har lyssnat på David Bowies nya singel och jag gillar den. Jag tror att det är en sådan låt som växer, för redan efter någon minut blev jag överraskad över att den blev bättre och bättre. För varje sekund.

Men David Bowie kommer alltid vara Hunky Dory för mig. Av de många plattor jag vill ta med mig i graven är den en av dem. 

Om vi återgår till Highway 61 Revisited så måste jag säga att den ändå är min favorit med Bob Dylan. Jag har alltid sagt att hans första skiva är den bästa, vilket jag i för sig håller fast vid, men alltså Highway 61 Revisited... låtarna på den skivan. De är så fruktansvärt bra. 

Visst älskar jag allt jag hört med honom, men milstolparna, de där skivorna som jag skulle välja att ta med mig i graven, de måste jag begränsa till kanske tre eller fyra. Det är hans första, självbetitlade, genialiska. 1962. Song to Woody, Baby let me follow you down, Man of constant sorrow. Självklart också Highway 61 Revisited, 1965, som jag redan skrivit är min favorit. Sedan är Blonde on Blonde tveksam... den är fantastiskt klassisk, fantastiskt bra, men inte självklar. Nashville Skyline, 1969, dock, DEN är självklar med i graven. Lyssna på den bara, Girl from the North Country tillsammans med Johnny Cash, I threw it all away, Lay lady lay.

Trodde jag skulle behöva vända sida precis, men då startade Ballad of a thin man. Den låten går bortom mitt förstånd, den låtens briljans.

OM NYÅR

Egentligen bryr jag mig inte om den aftonen mer än någon annan afton. Känner lite såhär: det blev 2013, whatever, det är en ny dag varje morgon. Har ändå en good feeling om 2013. Även om jag större delen av den här dagen har tänkt "fan, fan, fan, jävla skit", så har jag en good feeling. Det borde liksom gå åt rätt håll nu, tror jag.

Och ni musikfreaks brukar väl också slumpa fram en låt som på något sätt ska förutse 2013? Jag vet inte om jag brukar göra det i för sig, men efter vi satt på Jan Malmsjö (heehee) och tittat på fyrverkerier från fönstret så spelades ju, självfallet och ödesbestämt, You Can Call Me Al.

Lyckan då. Den totala jävla lyckan då alltså.