Jag skriver inte så mycket här för att jag väntar på något. Väntar på att något ska vara över så jag kan börja skriva igen, bete mig som vanligt igen, äta normalt igen osv. För när allt det här jobbiga är över då kommer livet tillbaka och hösten och allt som jag älskar, och då kan jag skriva.

Men grejen är, att jag inte riktigt vet vad som ska ta slut. Och jag är rädd för att det ska vara såhär för alltid nu. Att det jag väntar på som ska försvinna aldrig försvinner. Att motivationen till allt jag vill göra aldrig kommer tillbaka.

Lite så känns det alltså. Förhimlajävligt. Men jag struntar i att jag bara vill ligga hemma i soffan och titta på Grey's Anatomy och ger mig iväg till Campus istället för att tävla och skrika och vinna. Nollningen är i full gång och det är inte som förra hösten, men kul ändå. Människorna är fina.