Highway 61 Revisited snurrar i skivspelaren. Som om den inte gjort någonting annat. Som om jag inte lyssnat på någonting annat. Fast det har jag ju, jag har lyssnat på David Bowies nya singel och jag gillar den. Jag tror att det är en sådan låt som växer, för redan efter någon minut blev jag överraskad över att den blev bättre och bättre. För varje sekund.

Men David Bowie kommer alltid vara Hunky Dory för mig. Av de många plattor jag vill ta med mig i graven är den en av dem. 

Om vi återgår till Highway 61 Revisited så måste jag säga att den ändå är min favorit med Bob Dylan. Jag har alltid sagt att hans första skiva är den bästa, vilket jag i för sig håller fast vid, men alltså Highway 61 Revisited... låtarna på den skivan. De är så fruktansvärt bra. 

Visst älskar jag allt jag hört med honom, men milstolparna, de där skivorna som jag skulle välja att ta med mig i graven, de måste jag begränsa till kanske tre eller fyra. Det är hans första, självbetitlade, genialiska. 1962. Song to Woody, Baby let me follow you down, Man of constant sorrow. Självklart också Highway 61 Revisited, 1965, som jag redan skrivit är min favorit. Sedan är Blonde on Blonde tveksam... den är fantastiskt klassisk, fantastiskt bra, men inte självklar. Nashville Skyline, 1969, dock, DEN är självklar med i graven. Lyssna på den bara, Girl from the North Country tillsammans med Johnny Cash, I threw it all away, Lay lady lay.

Trodde jag skulle behöva vända sida precis, men då startade Ballad of a thin man. Den låten går bortom mitt förstånd, den låtens briljans.