Don't talk of love, well I've heard the word before.

Tänker ofta på hur glad jag är över att inte vara kär. Det är så jävla skönt att jag inte känner för att hitta en soulmate. Har det bra ändå, vill inte ändra på någonting.

Men samtidigt är jag så fruktansvärt nyfiken. Och endast på grund av min nyfikenhet skulle jag vilja testa. Testa det här med "love". Vet att jag är omodern som aldrig riktigt har varit kär i någon, men har trivts så himla bra med det. Och så kommer Nyfikenheten och bara "Men Moa, skulle du inte vilja förstå vad Paul McCartney egentligen menade när han skrev 'Maybe I'm afraid of the way I love you'? Eller när Romeo dör för Julia och Julia dör för Romeo?". Åh men det är väl klart som fan att jag vill veta. Är SKITnyfiken. Undrar hur det egentligen känns att ha fjärilar i magen och om hjärtat helt fysiskt på riktigt bultar hårdare och allt sådant där jag hör om i alla låtar, filmer, vänners berättelser.

Och hur många som än förklarar för mig så blir jag inte klokare förrän jag vet själv. Förrän de där förbaskat virvlande känslorna tar tag och kramar om mina händer och tankar och naturligtvis om hjärtat. Först då kommer jag få veta, och eftersom jag i övrigt inte alls känner något behov av detta så kommer det liksom inte inträffa imorgon. Det är ingenting jag prioriterar och ingenting jag annars bryr mig om, förutom när jag lyssnar på Maybe I'm amazed eller tittar på mina favoritfilmer som alla handlar om denna stora, mäktiga kärleken. För då kommer Nyfikenheten. Placerar sig lämpligt på axeln, sträcker sig mot örat och frågar: "Hur kan du klara dig utan något som alla andra verkar livnära sig på?".

Well, Curiosity: