1947-2016

Det är alltid tråkigt när någon dör. När Lou Reed gick bort för ett par år sedan kändes det tråkigt. Jag blev dock inte så himla påverkad, alltså, jag älskar Lou Reed men helt ärligt - märker jag om han är död eller inte? Det är tråkigt eftersom att någon dog, och eftersom många människor kommer sakna honom. Vi lever ju i den tiden då mina idoler börjar dö, uppenbarligen. De har dött, jag har tänkt lite extra på dem, varit glad över att de ändå funnits så pass länge att de han skriva och göra fantastiska saker och sen inte tänkt så mycket mer på det.

Men det var annorlunda idag. Jag kände mig uppriktigt ledsen, nästan lite förstörd, över beskedet att David Bowie dött. Det är inget konstigt i det, att jag tycker det är lite jobbigt. Det finns många jag älskar men långt ifrån många som jag älskar som Bowie. Jag vet att det låter lite ostigt men hela mitt musikhjärta bygger liksom på honom. Bowie har alltid varit min nyckel. 

Jag minns när jag var 14. Jag gick i åttan, var sådär högstadiedeprimerad och dramatisk och ingick en pakt med mig själv, att om Bowie dör så tänker jag också dö. Jag visste väl egentligen att det fanns mer i livet men det var något med honom som gav mig så mycket kraft att jag trodde att jag inte kunde klara mig utan honom. Det var hela Hunky Dory-plattan. Jag var 14 år och kunde för allt i världen inte fatta hur en låt som Life on Mars kunde existera. Det fanns ingenting mer perfekt än Life on Mars. Jag blev förbluffad varje gång jag lyssnade på den (vissa dagar var den låten det enda jag lyssnade på) och den ger mig fortfarande rysningar. Varenda liten ton, litet ord, hela musikvideon, det finns ingenting som skulle gjort annorlunda.

Sen finns det en låt som heter Fill Your Heart.

Och Space Oddity.

Jag älskar honom så jävla mycket och även om jag inte direkt påverkas av huruvida han är vid liv eller inte så är det tråkigt att han är död. Lite extra tråkigt eftersom att han fortfarande var för ung för att dö, och för att han var min nyckel. Nycklar ska inte dö.