Okej, jag trivs visst. Jag märker det, hur mycket jag faktiskt trivs. Trots att jag aldrig är sugen på att arbeta, och att jag inte allt för sällan har lite ångest över att rasten snart är slut eller när jag är på väg tillbaks norrut efter en längre ledighet (sådan ångest har ju alla, det vet jag, ingen vill arbeta och alla vill vara lediga), trots allt det där så har jag fattat att jag bor i en jävla idyll. Låt mig förklara varför.

Mitt hem är en plats som ligger mitt på Kungsleden. En plats som ligger ett stenkast från både Sarek och Padjelanta nationalpark, en plats intill en jokk som forsar vilt och fritt med glasklart drickbart supergott glaciärvatten. Sjön är uppfriskande kall och deltat har en lagun med vatten som varma dagar är över 23 grader. Fjällvärlden är överallt; mitt hem är en plats som omges av berg, skog och vatten. Och det är ljust hela natten fram till höstvindarna blåser in och löven ändrar färg. Dessutom delar jag denna plats med människor som ställer till med kalas så fort någon i personalen jobbar sin sista dag. Människor som gillar filmkvällar, glass, mat och vin. Människor som gärna hjälper till, skojar, bjuder på desserter, plockar bär, dansar och busar.

Tack Kvikkjokk. Även ifall jag längtar hem och fortfarande räknar dagarna så älskar jag dig. Jag trivs och du gör ingenting fel.