Hej livet. Jag saknar min bästis. Tänkte hitta någon fin bild på oss två som visar hur gulliga vi är som bästisar men hittade en skärmdump på ett Skype-samtal som var mycket roligare. Alltså det är ju svårt att hitta Skype-tider när en har ett distansförhållande och ibland får en helt enkelt kombinera vardagssysslor, som att duscha, med Skype-samtal.

Jag la bara upp bilden i förra inlägget i hopp om att det skulle se ut någorlunda så i Bad Gastein. Bildgooglingar kan ju ofta förvirra en och jag vågade inte riktigt lita på att det skulle vara så fab där nere. Men dra på trissor! Slänger upp bilden igen för i det vita gulliga huset längst till höger, i rummet med balkongen näst längst upp, där bodde vi! Med fräsch utsikt över Salzburger Hof och så... hehe very nice.

Hade det för övrigt sjukt bra. Det var typ ingen snö men vi hade roligt ändå. Mindre tid åt skidåkning gav mer tid åt SOOOOOL, MAAAAAT, ÖÖÖÖÖÖL och CARCA!!! Och alla ens friends såklart, fan vad de är goa. 

Kolla bara på all happiness.

(OBS superstulen bild från Marcus.)

VACAY

På fredag tar jag semester och åker bort i en vecka. För att ladda upp inför det tänker jag äta tacos hela veckan och få massage dagen innan avresa. Så ironiskt att jag laddar inför semester med värsta semester-treatsen! Men för att försvara mig själv lite så kommer jag vara mycket aktiv på min semester och tänkte därför behandla min stackars rygg innan, så att den orkar med att åka buss i ett dygn och sedan vara aktiv i en vecka för att slutligen åka buss i ett dygn igen. 

ÄR SÅ SVINIGT TAGGAD PÅ DENNA RESA YOU HAVE NO IDEA! 

Vet ni vad jag är trött på?

Människor vars favoritprefix är radikal-. Jag vet inte om det beror på att jag själv alltid hamnar i kategorin de benämner radikal, och därför inte tycker det alls är så radikalt utan helt normalt. Exempel: radikalfeminist, vilket jag antar är en feminist som inte är typ cis, lagom, har åsikter som inte kränker manligheten alltför mycket och aldrig skulle säga att hen hatar män. Eller använda hen för den delen. De feministerna är sköna, fett accepterade och så. Sen finns det dessa s.k. radikalfeministerna som tar lite för mycket plats, håller oftast inte med män i diskussioner och kan ibland uttrycka orden "jag hatar män". Radikalfeminister är den där stereotypa jobbiga feministen som hörs och syns och äcklar och skäller medan den vanliga, ICKE ATT FÖRKNIPPA MED RADIKAL FÖR GUD VET VAD OM NÅGON TROR DU ÄR RADIKAL, är lite trendig, lite hipster, lite rolig, snygg och smart.

Jag har inga problem med någon av de feministerna. Alltså, det kan låta som att jag förlöjligar "vanliga" feminister men gud nej, jag älskar feminister. Grejen är bara den att det jag tycker, gör och säger är inte alls radikalt. Det finns en sådan genomarbetad anledning till varför jag säger att jag hatar män som alla skulle förstå om de bara valde att lyssna. För så fort någon tas för radikal så försvinner all respekt för denne, en viftas bort som lite loco. Börjar en istället med något i stil med "jag är inte radikalfeminist och jag hatar inte män...". Alltså jag orkar liksom inte att en måste börja med att försvara sitt ställningstagande OCH så tydligt som möjligt markera att en inte kommer kränka några män.

Det finns en sådan jävla solklar struktur till varför jag är radikal, så solklar att det är helt normalt. Helt förbannat självklart. Men är det något som har att göra med privilegierade, normativa, vita cismän så känns det lite obehagligt. Lite radikalt.

Ett annat exempel är vänstern. Men det orkar jag inte prata om nu.

Vänligen
Tjej som är radikalvänster, radikalfeminist, kommunist, pansexuell och andra störda grejer

1947-2016

Det är alltid tråkigt när någon dör. När Lou Reed gick bort för ett par år sedan kändes det tråkigt. Jag blev dock inte så himla påverkad, alltså, jag älskar Lou Reed men helt ärligt - märker jag om han är död eller inte? Det är tråkigt eftersom att någon dog, och eftersom många människor kommer sakna honom. Vi lever ju i den tiden då mina idoler börjar dö, uppenbarligen. De har dött, jag har tänkt lite extra på dem, varit glad över att de ändå funnits så pass länge att de han skriva och göra fantastiska saker och sen inte tänkt så mycket mer på det.

Men det var annorlunda idag. Jag kände mig uppriktigt ledsen, nästan lite förstörd, över beskedet att David Bowie dött. Det är inget konstigt i det, att jag tycker det är lite jobbigt. Det finns många jag älskar men långt ifrån många som jag älskar som Bowie. Jag vet att det låter lite ostigt men hela mitt musikhjärta bygger liksom på honom. Bowie har alltid varit min nyckel. 

Jag minns när jag var 14. Jag gick i åttan, var sådär högstadiedeprimerad och dramatisk och ingick en pakt med mig själv, att om Bowie dör så tänker jag också dö. Jag visste väl egentligen att det fanns mer i livet men det var något med honom som gav mig så mycket kraft att jag trodde att jag inte kunde klara mig utan honom. Det var hela Hunky Dory-plattan. Jag var 14 år och kunde för allt i världen inte fatta hur en låt som Life on Mars kunde existera. Det fanns ingenting mer perfekt än Life on Mars. Jag blev förbluffad varje gång jag lyssnade på den (vissa dagar var den låten det enda jag lyssnade på) och den ger mig fortfarande rysningar. Varenda liten ton, litet ord, hela musikvideon, det finns ingenting som skulle gjort annorlunda.

Sen finns det en låt som heter Fill Your Heart.

Och Space Oddity.

Jag älskar honom så jävla mycket och även om jag inte direkt påverkas av huruvida han är vid liv eller inte så är det tråkigt att han är död. Lite extra tråkigt eftersom att han fortfarande var för ung för att dö, och för att han var min nyckel. Nycklar ska inte dö.

2016

Jag älskar fortfarande Jill Johnson och hennes veranda. Jag har fått en cykel i julklapp! Den är blå och fin (som min förra!) men saknar växlar så helt lika bra som min förra blir den aldrig... Det blir ingen.

***hEaRtBrOkEn***

Jag tänker sluta dricka så jäkla mycket alkohol. Det slog mig efter jag blivit alkoholförgiftad på finlandsfärjan. Jag har haft mina vilda år nu, hehe. Sen får det ju bli som det blir, vill jag ha tequila så ska jag ju naturligtvis ha tequila.

Men idag ska jag på skoterkurs. I Vingåker. Är rädd att det kommer vara så bonnigt som det låter. Grejen med förarbevis för snöskoter är att man får ta det när man är 16 år. Och förmodligen kommer resten av kursgänget vara just 16 år. Kommer känna mig som en tant. Ännu mer när de lekt runt med nya fräsiga maskiner och kommer rocka loss på uppkörningen medan jag bara kört hederliga gamla fina familjeskotrar. Oh well, jag behöver ju det där förarbeviset och nu äntligen ska jag få det!

***JILL JOHNSON***

Jag måste få prata lite om hur mycket jag älskar Jills veranda. Tack SVT för ert bästa program någonsin, och då är jag ändå ett obeskrivligt stort fan av många andra av era produktioner.

Jill Johnson har aldrig varit någon särskild i mina ögon. Jag minns att man kallade henne för country men jag kunde bara se henne i Melodifestivalen och tyckte inte det var country alls. Men så förstod jag att hon visst var lite country ändå och sen fick hon ett tv-program där allt handlade om country.

Det är så himla fint förstår ni. För jag har alltid velat få fler människor att inse storheten med country, och så är det precis hennes ambition med Jills veranda. Och att hon bjuder in så himla intressanta personer, det är liksom ett helt genomperfekt program. Oavsett om jag gillar gästerna eller inte så blir allt betydligt mer intressant när de placeras i Nashville och sjunger en countryduett med Jill.

Men det här med country. Det är så skönt att veta att det sitter så många människor framför sina tv-apparater klockan 21 på onsdagarna för att lyssna till cowboys som förklarar vad country är och varför det är så viktigt. Folk lyssnar på dem nu. Och jag menar inte att människor innan inte förstått countryn men idag faller den genren ofta bort. Det kastas iväg i tron om att det är något skämtsamt och dansbandigt, när den i själva verket är grunden till så mycket. För jag har aldrig riktigt förstått hur människor kan nonchalera countryn som genre men visst älskar Johnny Cash och Dolly Parton. Det går inte att komma runt det att countryn är så mycket mer än det folk verkar tro. Och tack vare Jill och att hon bjuder in gäster från så skilda genrer så tror jag att ögon öppnas.

Är så glad bara, att äntligen få se ett program där människor hyllar country och där varje framträdande är helt fantastiskt. Allt blir ju helt magiskt i det där programmet!




Och jag gillar inte ens Veronica Maggio. Men detta, sweet baby jesus.