Okej, jag trivs visst. Jag märker det, hur mycket jag faktiskt trivs. Trots att jag aldrig är sugen på att arbeta, och att jag inte allt för sällan har lite ångest över att rasten snart är slut eller när jag är på väg tillbaks norrut efter en längre ledighet (sådan ångest har ju alla, det vet jag, ingen vill arbeta och alla vill vara lediga), trots allt det där så har jag fattat att jag bor i en jävla idyll. Låt mig förklara varför.

Mitt hem är en plats som ligger mitt på Kungsleden. En plats som ligger ett stenkast från både Sarek och Padjelanta nationalpark, en plats intill en jokk som forsar vilt och fritt med glasklart drickbart supergott glaciärvatten. Sjön är uppfriskande kall och deltat har en lagun med vatten som varma dagar är över 23 grader. Fjällvärlden är överallt; mitt hem är en plats som omges av berg, skog och vatten. Och det är ljust hela natten fram till höstvindarna blåser in och löven ändrar färg. Dessutom delar jag denna plats med människor som ställer till med kalas så fort någon i personalen jobbar sin sista dag. Människor som gillar filmkvällar, glass, mat och vin. Människor som gärna hjälper till, skojar, bjuder på desserter, plockar bär, dansar och busar.

Tack Kvikkjokk. Även ifall jag längtar hem och fortfarande räknar dagarna så älskar jag dig. Jag trivs och du gör ingenting fel.

Just nu känns det så himla irrationellt av mig att ha tänkt "jag vill jobba så länge som möjligt i Kvikkjokk i sommar". För jag känner ju mig själv, jag vet ju hur jag blir, hur jag mår, hur det känns att flytta ifrån någonting. För det är det jag gör, gång på gång. Flyttar ifrån. Det är så jag ser på det, ofrivilligt såklart, och det smärtar en hel del. Det trycker på bröstet av hemlängtan. Förbannade jävla hemlängtan som är så stark att jag inte kan hindra tårarna. Jag vill inte vara här. Jag vill inte jobba så länge som möjligt i Kvikkjokk i sommar. Jag vill sluta nu, idag.

Men samtidigt. Det finns ju någonting helt underbart här. Det finns människor som jag inte finner ett minsta fel i, det finns en natur som är så orörd och det finns gäster som har hundar som jag får klappa. Det finns ett paradis här och jag är medveten om hur bra jag har det. Trots allt detta känner jag att det enda tanken som lättar på hjärtat är tanken på att få åka hem. Tanken på september.

Jag saknar Dublin. 

Haha ja, ni anar inte. Mina drömmar de senaste nätterna. Jag har verkligen hakat upp mig på en person. Hihi känner mig så liten och naiv.

Berlin var förresten underbart. Helt som väntat. Johan bodde i världens fetaste jävla lägenhet (eller alltså, nu kanske jag överdriver, men den var riktigt nice!) i finaste finaste Kreuzberg. Supernära Kottbusser Tor där de dessutom har öppnat ett Burgermeister inomhus.

Det var första maj och jag och Sofia bestämde där och då att vi alltid ska vara i Berlin första maj. Så festligt! Vi gick bara runt och varvade mojitos med alla möjliga sorters street food. Och öl. Varannat stånd sålde drinkar och band spelade på scener och i Görlitzer park låg vi i gräset och lyssnade på några sköna peeps som jammade loss i solen och värmen. Gatufest i dess mest fantastiska form. I alla fall tills vi gick hem, vet inte hur det gick med demonstrationerna och kaoset som blir senare. Men men!!!!!!!!!!! Vi hade det helt amazing i alla fall!!!!!!!

Och vi har ätit curry wurst och döner och tacos (OH LORD IN HEAVEN DET VAR DEN MEST FANTASTISKA TACON JAG STOPPAT I MUNNEN EVER NÅNSIN) och pommes och pizza och majskolvar och chips och gud vet vad.

<3 Är så himla glad över att jag fick dela allt detta med Sofia, min finaste själsfrände och Tysklandskompanjon <3

Mm, jag älskar ju Tyskland och förstår aldrig riktigt varför jag gång på gång lämnar det landet när det inte har känts rätt en enda gång. Oh well. Livet är långt.

----------------EFTERSOM JAG UNDVIKER KONFLIKER MED IDIOTER PÅ INTERNET SKRIVER JAG INTE DIREKT TILL DEM I KOMMENTARSFÄLTEN UTAN TAR UT MIN FRUSTRATION HÄR ISTÄLLET----------------

Det är så jävla frustrerande att följa NME på Facebook. Mest för allt klagande på Taylor Swift, men också för allt hyllande av gamla gubbar. Grejen är att de här små pojkarna som tror de är så alternativa och indie som VERKLIGEN HATAR Taylor, de säger att NME-följarna inte vill läsa om Taylor för att Taylor är skit och kommersiell och NME-följare vill läsa om indie. INDIE INDIE INDIE INDIE. Men på riktigt, hur jävla indie är Rolling Stones? Hur alternativt är det att lyssna på Oasis?

MEN, om det nu är så. Att det finns en objektiv sanning för vad bra musik och dålig musik är. Att det som räknas som "riktig musik" bara kan skrivas av män (veeeet att det inte är så ni skulle uttrycka er Taylor-haters men det är precis det ni säger!) och inte får tyckas om av tonårstjejer. Om det nu är så. Kan vi vanliga dödliga som inte förstår oss på musik egentligen (läs: tjejer) få gilla lite både och? Kan vi inte få vilja läsa om både Morrissey och Taylor Swift? Kan vi inte få ha några guilty pleasures som vi egentligen inte skäms för men måste eftersom det inte är riktig musik? Kan ni haters inte bara scrolla förbi artikeln om hur Taylor skrev Blank Space, utan att kräkas ur er hur hennes musik inte kvalificerar in under "riktig musik" och sådan musik som NME ska hålla sig till.

Eller så inser ni bara att musik är subjektivt. Att vissa artister blir populära, andra inte. Att några attraherar en yngre publik, andra äldre. Att vissa skriver sin musik själva, vissa skriver ihop och andra gör ingenting annat än att sjunga. Eller spela gitarr. (Det där är roligt förresten, hur "riktig musik" ofta refererar till artister som skriver sin musik själv. Att det ofta är ett argument för att hata populära artister, eftersom "de inte skriver sin egen musik!!!". Orkar inte räkna upp alla exempel på hyllade gubbar som inte skriver ett skit själva, som snor musik eller haft turen att få spela ett instrument i ett britpop-band. SUCK!!!)

Det är ofta ganska jobbigt att hävda sin musikkunskap som tjej, och ännu svårare när jag älskar både Bob Dylan och Taylor Swift. För varje litet "snedsteg", dvs. varje gång jag pratar om Blank Space istället för Desolation Row, får jag mindre respekt. Men det är sådant jag slutat bry mig om, för jag älskar att älska Taylor, men såklart det stör mig. Hur kan jag ha en vinylsamling med dessa gubbklassiker och soulplattor och Jimi Hendrix-original tycka att Taylor Swift är helt amazing? Det GÅR JU INTE!!!!!!!!!!!!!!!

Mitt tips till er idioter:
- Eftersom ni skriver att NME bara är skit nu för tiden, sluta följ NME på sociala medier
- Tycker ni NME kan vara kul ibland, läs inte artiklarna ni inte bryr er om
- Tro inte att ni blir coolare av att hävda hur äkta indies ni är, ingen bryr sig
- Det är ganska paradoxalt att vara så beroende av att vara oberoende