Åh jag har så svårt för det här. Det känns som om jag alltid precis börjar få kontroll på saker, få ordning, börjar trivas, innan allt bestämmer sig för att vända. Jag blir så jävla osäker.

Förmodligen kommer min höst bli bästa ever, för det brukar ju alltid bli bättre än vad jag tror att det ska bli. Men just nu har jag så himla svårt för att se ett lyckligt slut om det inte involverar Sofia och Berlin. Vilket låter ganska inskränkt och själviskt, men nu är det så jag känner.

Jag älskar alla mina vänner i alla städer, och jag vill bo nära de allihop. Och eftersom de flesta befinner sig i Linköping är Linköping tveklöst det bästa stället att bo på. MEN!!! jag vill inte det än. Jag vill bo i Berlin. Tyskland. Älskade bästa underbaraste.

Ack sådan olycklig kärlek.
Ack sådan ångest inför framtiden.
Ack ack ack.

(Men tack till alla friends i Linköpingsområdet för utan er hade det varit endless pain)