Är tillbaka i Berlin, men bara för en vecka. Det konstigaste var att åka till vår gamla lägenhet och ta med det sista. Allt är så rent och i ordning, precis som när vi flyttade in. Fast ACK så annorlunda. Det första jag gjorde när vi kom dit den andra februari var att lägga mig i sängen och gråta. Och det var nästan så att jag gjorde samma sak precis innan vi lämnade den, den artonde juni, men av helt andra skäl.

Det är verkligen samma känsla, samma ångest, samma ledsamhet. Fast omvänd. Då kändes det jobbigt att detta skulle vara mitt hem i fyra månader, medan det jobbigaste nu är att det inte ska vara mitt hem längre.

Men trots allt detta så är jag glad. Hur det blev, hur det har varit, vad jag tar med mig. Nu känner jag en stad till. Och i sommar kommer jag vara i Boden, vilket är min favoritplats på jorden, så ingen tid för misströstan.