Det är så mycket jag bara vill SKRATTA åt här i livet. Och så mycket jag bara vill PEKA FINGER åt. Hjärnan är ju helt inkapabel till att tänka rätt grejer alltså. Fast ja, förr eller senare fattar en ju. Och det är väl tur.

Hur som helst.

Jag börjar typ skratta bara jag tänker på Anna. Om ett gott skratt nu förlänger livet är hon typ... min livförsäkring. Jag kommer leva forever om jag fortsätter umgås med henne så här mycket, vilket jag vill såklart men kan bli svårt när hon flyttar till Mexiko.