Imorgon har vi varit här i en månad. Jag har alltså klarat mig en månad, utan att seriöst övervägt att åka hem. Jag har mått dåligt, och saknat och hemlängtat och frågat mig själv vad jag egentligen gör här. Men jag har också mått bra och varit fruktansvärt glad över att jag är här. Det är rätt tidpunkt och det är rätt plats, även ifall jag trivs allra bäst i Linköping.

Nu är jag mest stolt över att jag varit här i en månad, för sist jag testade att flytta utomlands, då flög jag hem efter en månad. Det är lättare den här gången, tack och lov.

Och på måndag åker vi till Tropical Islands. Det ska bli så jävla kul.

Hjärtedagen

Om exakt en vecka är det alla hjärtans dag. Det slog mig nu, och jag har inte ägnat en tanke åt det innan. Tänker inte göra det efter det här inlägget heller.

Det som står inskrivet i min kalender den fjortonde februari är: "Internet". Ja, om en vecka får vi internet i lägenheten! Jag har inte ens funderat över om Sofia och Markus ska göra något speciellt, kanske för att jag inte bryr mig. Det enda jag bryr mig om angående alla hjärtans dag, är KraValentine. En universitetsfest på LiU som jag kommer missa. Men det är inget jag bryr mig om överdrivet, nej, bara lite mer än själva hjärtedagen.

Jag undrar om jag ska ha någon plan. Fast jag vill inte det, jag vill inte mata den där dagen med uppmärksamhet. Inte för att jag hatar den, eller jo lite, men inte för att jag känner mig ensam och bitter. Det jag hatar med den är konsumtionen, produktionen, materialismen. Och ja, jo, jag måste medge att det är lite för att jag inte tror på kärlek.

Missförstå mig inte nu. Jag är "All you need is love" all over. Det är min sanning, och jag vill make:a love, not war osv, men den kärlek som marknadsförs på alla hjärtans dag, den bojkottar jag.

Bli inte upprörda, alla kära och lyckliga där ute, för jag tror på er. Jag tror på er kärlek. Eller nej, inte alla, men många. Jag tror på Romeo och Julia och jag tror på mamma och pappa. Och på Sofia och Markus.

Så, om en vecka, vad ska jag hitta på? Förra året var jag på [hg], drack "forever alone" och pussade på Sofia:

Året innan det, 2012, var jag i Dublin med Lisa och Ida. Vi åt på restaurang med massa obekväma par och tyckte det var obekvämt:

Och 14 februari 2011 minns jag inte vad jag gjorde. Tror att jag och Sara åt choklad och tittade på Xavier Dolans filmer. 

Av alla dessa gånger har jag trivts och förmodligen kommer jag att göra det nästa fredag också. Jag kommer ju få internet! 

Släpper lös hat-känslor med Stina. Människor alltså, att de kan vara så fantastiskt jävla underbara, men samtidigt så puckade. Förstår inte.

Jag saknar Stina. Och andra underbara från Linköping. Men det känns okej nu, för jag vet att de finns kvar när jag kommer tillbaka. Dessutom är Berlin fint, och jag har det bra. Igår var det Scandinavian Meetingpoint på galleriet som Sofia praktiserar på och jag fick prata med många trevliga människor. Och dricka öl för 1 euro.

Men. Är lite ledsen att jag missar alla vårens kravaller och fester. Fast det gör egentligen inte så mycket eftersom jag har kul här också. Jag får ju faktiskt uppleva en massa nya saker här, och inte bara samma gamla vanliga. På lördag, exempelvis, när STiG och resten av universitetets festprissar är på VSR, så kommer jag dansa på Astra Kulturhaus. Utan ovve och utan människor att undvika: tjoho!

Min gårdag. Det var bland det roligaste jag haft på länge. Var också bland det fullaste jag varit på länge. Det här med fadderifester, jesus kristus, det finns inget som kan vara så skabbigt och skitkul på samma gång.

Är fett NÖJD.

Nu är jag så jävla trött på mig själv. Och därför har jag satt upp regler. Regler som ska hindra mig för att göra fel.

Läste en artikel av Alexandra Zazzi där hon skriver om matprogram och deras juryer, som lider brist på kvinnor. Det kändes skönt att Zazzi tog en ståndpunkt och tyckte till - om verkligheten. Det som inte kändes skönt var alla otroligt korkade kommentarer.

Slår vad om att alla som kommenterat emot Zazzi är män. Män som inte förstått patriarkatet eller meningen av kvotering. Någon kommenterade att alla bra kockar nu är män, och därför är de bäst lämpade i juryn. Varför den här personen nu tror att de bästa kockarna är män är ju ett glasklart bevis på att kvinnor inte får samma chanser och samma plats. DET SÄGER VÄL SIGSJÄLVT att det nu inte bara råkar vara så att alla bra kockar är män? Tror ni på riktigt att flera män bara slumpmässigt råkade bli bättre på matlagning än kvinnor, och att det är därför de valdes in i juryn? Ni är blinda.

Kvotering behövs, även om jag verkligen önskade att det inte gjorde det. Om vi lyckas nå ett jämställt samhälle efter år av kvotering så tar vi bort den, men än så länge har vi långt kvar.

Bevis på detta: kommentarer (av män?) som säger åt Zazzi (kvinna) vad hon ska göra och vad hon ska tycka. Och att det inte finns lika många bra kvinnliga kockar, eller i alla fall inte så många kvinnor som är duktiga på att ta för sig. För det är det männen gör? De blev nog inte alls tillfrågade, nej de armbågade sig naturligtvis fram till juryplatsen.

Tror ni det på riktigt?

Jag fick Vi barn från Bahnhof Zoo i julklapp och jag, mamma och pappa tittade på den en kväll. Jag och pappa har pratat om den länge och varit sugna på att se den, mest för Bowies musikmedverkan, men också för allmänt intresse av Berlin och misär.. hehe.

Jag har aldrig varit så avskräckt och RÄDD för knark som jag var efter jag såg den filmen, och fortfarande är. Samtidigt som, precis som Joline sa, allt är så vackert. Staden, språket, musiken, skådespelarna... så himla fint. Men så himla vidrigt.