Tänk om tjocka människor bara kunde få andas lite utan att ständigt bli påhoppade av smala människor som påstår att de är lata, ohälsosamma och äckliga. Varför lägger dessa smala människor så in i helvetes jävla mycket tid och energi på att hata andra människor pga deras vikt? Har de seriöst ingenting bättre för sig? Jag köper inte den här tjock = ohälsa, men om någon nu blir sjuk pga sin vikt, varför skyller vi bara på denne person? Vi skyller inte någon annan sjukdom orsakad av personens leverne på personen själv så mycket som när en tjock person drabbas av en viktrelaterad sjukdom. Är du underviktig är det synd om dig, är du överviktig får du skylla dig själv. Poängen är att  sjuka människor behöver hjälp, men du är inte sjuk bara för att du är tjock. Du är inte olycklig bara för att du är tjock. Du är inte mindre värd bara för att du är tjock.

Om vi inte ska fråga Katrin Zytomierska förstås. Men det gör vi inte, för är det någon jag inte vill ge mer plats åt är det hon.

memory laaaane

Idag såg jag ett tidigt avsnitt av Modern family, ett som summerades med hur våra bästa minnen är  minnen av något som var helt oväntat, helt otraditionellt, helt jävla knäppt. De saker vi minns, och vill minnas, är de saker som fick en annan utväg än vi först trodde, och inte de högtider vi firat på samma sätt i alla år. Jag kan exempelvis inte urskilja mina julaftnar, jag har ingen aning om vad som hände när, när jag fick vilken julklapp och så vidare. Alla ser likadana ut. Så även ifall jag fullkomligt älskar julafton så är mina upplevda julaftnar inte alls mina bästa minnen. NI FATTAR GREJEN.

Så när Modern family kastade den här fantastiska sensmoralen i fejset på mig började jag genast minnas alla konstiga jävla ögonblick jag varit med om. Allt som varit så roligt för att det inte gick som någon hade tänkt sig. Ögonblick som inte nödvändigtvis behöver betyda en endaste liten smula för någon annan, ögonblick som i det stora hela inte har någon betydelse över mig eller universum, men ögonblick som jag minns för att det kändes så förjävligt JÄVLA bra då. Precis då. Sådana saker som jag vill minnas för alltid. 

Minns särskilt väl när jag var i Val Thorens i april. Jag hade bestämt mig för att följa med universitetets skidförening typ en dryg månad innan resan, och hade definitivt inte räknat med att jag skulle bestämma mig för det. Jag hade ju för tusan varit i Davos, med samma förening, bara någon vecka innan jag fick infallet att följa med på den andra resan. Men jag kunde inte låta bli då det fanns en plats kvar och hela min kropp skrek åt mig att ta den, TA DEN SISTA PLATSEN! Hur som helst så kunde jag alltså inte, ett par månader innan resan, alls föreställa mig att jag skulle stå nere i en klubb som luktade kräks och bajs i franska alperna klockan halv fem på morgonen och dansa freakin' järnet. Jag kunde ännu mindre föreställa mig att jag skulle dansa till Avril Lavignes My happy ending som om det inte fanns någon annan låt i hela mitt musikhjärta. Den låten hade jag på min allra första mp3-spelare, den och typ tio låtar till eftersom det var allt som fick plats. Alltså var den låten mig mycket kär i mina tidiga tonår (var jag ens tretton?) och att få höra den låten, efter att inte ha hört den på nästan tio år, i ett berusat (på livet, på alkohol) tillstånd var nästan en befrielse. Inte för att jag vet vad det skulle ha befriat mig ifrån, men på något sätt sa det bara PANG inuti mig (på ett mycket häftigt och inte alls melankoliskt sätt) och så kände jag att jag aldrig ville glömma bort det ögonblicket.

Jag hade aldrig trott att jag skulle dansa till Avril Lavigne, dödslycklig, på Val Thorens äckligaste klubb. Och såklart är det ett av mina bästa minnen. 

Jag har en sådan klar bild av mig själv. Hur jag är och vad jag vill. Det finns inget simplare och mer solklart än den jag är. Och så ska alla andra runt om vara så jävla krångliga. Ställer till det för sig, för mig. Det hela hade varit så himla mycket enklare ifall alla bara var som jag, ville det jag ville.

Ok sorry för ***diktator-varning*** men blir fett förvirrad bara. Jag förstår bara mig själv, ingen annan, och det förstör. 

Åh jag har så svårt för det här. Det känns som om jag alltid precis börjar få kontroll på saker, få ordning, börjar trivas, innan allt bestämmer sig för att vända. Jag blir så jävla osäker.

Förmodligen kommer min höst bli bästa ever, för det brukar ju alltid bli bättre än vad jag tror att det ska bli. Men just nu har jag så himla svårt för att se ett lyckligt slut om det inte involverar Sofia och Berlin. Vilket låter ganska inskränkt och själviskt, men nu är det så jag känner.

Jag älskar alla mina vänner i alla städer, och jag vill bo nära de allihop. Och eftersom de flesta befinner sig i Linköping är Linköping tveklöst det bästa stället att bo på. MEN!!! jag vill inte det än. Jag vill bo i Berlin. Tyskland. Älskade bästa underbaraste.

Ack sådan olycklig kärlek.
Ack sådan ångest inför framtiden.
Ack ack ack.

(Men tack till alla friends i Linköpingsområdet för utan er hade det varit endless pain)

Är tillbaka i Berlin, men bara för en vecka. Det konstigaste var att åka till vår gamla lägenhet och ta med det sista. Allt är så rent och i ordning, precis som när vi flyttade in. Fast ACK så annorlunda. Det första jag gjorde när vi kom dit den andra februari var att lägga mig i sängen och gråta. Och det var nästan så att jag gjorde samma sak precis innan vi lämnade den, den artonde juni, men av helt andra skäl.

Det är verkligen samma känsla, samma ångest, samma ledsamhet. Fast omvänd. Då kändes det jobbigt att detta skulle vara mitt hem i fyra månader, medan det jobbigaste nu är att det inte ska vara mitt hem längre.

Men trots allt detta så är jag glad. Hur det blev, hur det har varit, vad jag tar med mig. Nu känner jag en stad till. Och i sommar kommer jag vara i Boden, vilket är min favoritplats på jorden, så ingen tid för misströstan.

Det känns så jävla konstigt det här. Sitter i Ryd och pluggar och mår skit. Jag älskar verkligen LiU, men just nu? Jag fattar ingenting. Är det det här jag vill? JAAAAA vill väl ingenting annat egentligen, men har sådan längtan till Berlin nu och är fett stressad över att jag inte har så många veckor kvar där.

Vill ha någonting nytt. Hoppas på nya roliga nollan till hösten. NYTT! NYA MÄNNISKOR! NYA UPPLEVELSER! Och med detta sagt vill jag absolut inte slänga iväg mina old friends för de älskar jag mer än himlen och havet osv.

Det är bara det. Att varje höst har varit som en nystart, och jag älskar det. Jag hoppas verkligen att den här hösten blir så också. Ny. Och att vi får en lägenhet att flytta in i.

Det finns en smalhets. Var? Överallt. Alla bilder, alla filmer, alla skyltdockor, alla är smala. Om inte alla, så åtminstone de goda, de som gör rätt för sig, de som inte behöver ändra på sig.

I och med detta så skapas ett tjockhat. Att vara tjock blir motbjudande, äckligt, fel och så den legitima, politiskt korrekta klassikern: ohälsosamt. Det är inte bra för din hälsa att vara tjock. Du kan dö.

Det som ofta blir fel här är att det sjukligt farliga i att vara smal inte alls tas upp. Och om det gör det, så är det ändå farligare att vara tjock. Jag vet ärligt talat inte hur farligt det är med diverse kilon, men jag vet att fetma tas upp som ett problem hela fucking tiden PÅ GRUND AV tjockhatet. Inte på grund av den egentliga hälsorisken. Anledningen till att vi ser fetma som en hälsorisk är för att alla ideal, alla modeller av lyckliga människor är smala. Det handlar om patriarkala strukturer, om klassystem, om behovet av att hata alla som gör det du själv är rädd för.

Jag tror nämligen att många smala människor gärna ser ner på tjocka, kallar dem ohälsosamma, för att det de själva har kontroll över är sina kroppar. Deras kroppar är accepterade och FAN TA DEN som försöker säga att det är okej att vara tjock, när du kämpat som en oxe med att hålla dig smal. Fan ta den som är tjock och glad, när du själv är smal... och kanske inte alls sådär glad. Du har ju inte gjort några fel, du har ju levt precis som samhället sagt åt dig att leva, och så är det någon som gått emot alla sociala strukturer och är lyckligare än dig? Helvete heller. Den tjocka personen ska hatas.

Jag är inte tjock, men jag är större än jag varit innan. Jag har liksom kärlekshandtag och vice versa. Faktum är att jag är nöjdare nu än vad jag någonsin har varit. Inte för att jag är nöjdast ever nu, nej samhället har ett allt för hårt tag om mig fortfarande, men jag har gett upp det här med att bry mig. Jag bryr mig inte längre. En kropp är inte så dramatisk och speciell, den är bara fett praktisk. Den kan göra massa coola saker, och för det är jag mest tacksam. Orkar inte önska mer av den.

(Fast det gör jag såklart, eftersom jag är ett offer av patriarkatet, samhällsideal osv. Ni vet ju.)

Men. Om jag skulle bli det som idag anses som tjock, skulle det sista jag önskade mig vara en massa jävla åsikter om att jag var tjock, ohälsosam osv. Smala människor med åsikter om fetma, som om det vore värre än allt annat här i världen. Värre än nyliberalism, rasism, våldtäkter, naturkatastrofer... ja, värst av allt borde ju naturligtvis vara fetma.

Eller inte. Inte alls faktiskt. Låt de tjocka få vara tjocka och vänd din ilska mot patriarkatet istället.