Det är så skönt med en blogg där jag får skriva vad jag vill, att kunna gå tillbaka och läsa om känslor och upplevelser och att få någon slags rätt till att uttrycka mig. Att bli hörd, även ifall det är bara ett fåtal som läser.

Det är skönt att få skriva vad jag känner utan att behöva säga det rakt ut, för endel saker kommer liksom aldrig på tal, jag stoppar undan vissa samtalsämnen för att aldrig ta fram dem eftersom det är jobbigt att ta upp. Därför önskar jag ibland att den här bloggen var nästintill superhemlig. Att bara mina närmsta kunde läsa den, ta den på allvar och förstå hur jag känner utan att jag behöver berätta det för dem vid middagsbordet. Men då skulle jag i sin tur få världens presentationsångest över vad jag faktiskt vill att de ska veta, och vad jag vill behålla för mig själv forever.

Men när jag funderar över sådana här små saker så blir jag så jävla arg på mig själv. Och litegrann på alla andra. För varför skulle jag inte kunna prata om det jag känner, om hur jag mår? Varför skulle det vara jobbigt att ta upp ett svidande samtalsämne vid middagsbordet? Varför är vi så fruktansvärt jävla oärliga hela tiden? Bara sitter och om någon frågar hur vi mår, så säger vi på vår höjd att det är "sådär", men vägrar gå in på saken närmare.

Jag kan prata om hur jag mår med mina vänner, de är bäst i hela världen. Men jag har så jävla svårt för att sätta fingret på vad det är som känns konstigt, och undviker därför att diskutera det. Och så har jag så jävla lätt för att skriva. Orden bara kräks ur fingrarna på mig och därför älskar jag att bygga meningar såhär, på en blogg, istället för att ta upp det vid middagsbordet.