Åh jag har så svårt för det här. Det känns som om jag alltid precis börjar få kontroll på saker, få ordning, börjar trivas, innan allt bestämmer sig för att vända. Jag blir så jävla osäker.

Förmodligen kommer min höst bli bästa ever, för det brukar ju alltid bli bättre än vad jag tror att det ska bli. Men just nu har jag så himla svårt för att se ett lyckligt slut om det inte involverar Sofia och Berlin. Vilket låter ganska inskränkt och själviskt, men nu är det så jag känner.

Jag älskar alla mina vänner i alla städer, och jag vill bo nära de allihop. Och eftersom de flesta befinner sig i Linköping är Linköping tveklöst det bästa stället att bo på. MEN!!! jag vill inte det än. Jag vill bo i Berlin. Tyskland. Älskade bästa underbaraste.

Ack sådan olycklig kärlek.
Ack sådan ångest inför framtiden.
Ack ack ack.

(Men tack till alla friends i Linköpingsområdet för utan er hade det varit endless pain)

Är tillbaka i Berlin, men bara för en vecka. Det konstigaste var att åka till vår gamla lägenhet och ta med det sista. Allt är så rent och i ordning, precis som när vi flyttade in. Fast ACK så annorlunda. Det första jag gjorde när vi kom dit den andra februari var att lägga mig i sängen och gråta. Och det var nästan så att jag gjorde samma sak precis innan vi lämnade den, den artonde juni, men av helt andra skäl.

Det är verkligen samma känsla, samma ångest, samma ledsamhet. Fast omvänd. Då kändes det jobbigt att detta skulle vara mitt hem i fyra månader, medan det jobbigaste nu är att det inte ska vara mitt hem längre.

Men trots allt detta så är jag glad. Hur det blev, hur det har varit, vad jag tar med mig. Nu känner jag en stad till. Och i sommar kommer jag vara i Boden, vilket är min favoritplats på jorden, så ingen tid för misströstan.

Det känns så jävla konstigt det här. Sitter i Ryd och pluggar och mår skit. Jag älskar verkligen LiU, men just nu? Jag fattar ingenting. Är det det här jag vill? JAAAAA vill väl ingenting annat egentligen, men har sådan längtan till Berlin nu och är fett stressad över att jag inte har så många veckor kvar där.

Vill ha någonting nytt. Hoppas på nya roliga nollan till hösten. NYTT! NYA MÄNNISKOR! NYA UPPLEVELSER! Och med detta sagt vill jag absolut inte slänga iväg mina old friends för de älskar jag mer än himlen och havet osv.

Det är bara det. Att varje höst har varit som en nystart, och jag älskar det. Jag hoppas verkligen att den här hösten blir så också. Ny. Och att vi får en lägenhet att flytta in i.

Det finns en smalhets. Var? Överallt. Alla bilder, alla filmer, alla skyltdockor, alla är smala. Om inte alla, så åtminstone de goda, de som gör rätt för sig, de som inte behöver ändra på sig.

I och med detta så skapas ett tjockhat. Att vara tjock blir motbjudande, äckligt, fel och så den legitima, politiskt korrekta klassikern: ohälsosamt. Det är inte bra för din hälsa att vara tjock. Du kan dö.

Det som ofta blir fel här är att det sjukligt farliga i att vara smal inte alls tas upp. Och om det gör det, så är det ändå farligare att vara tjock. Jag vet ärligt talat inte hur farligt det är med diverse kilon, men jag vet att fetma tas upp som ett problem hela fucking tiden PÅ GRUND AV tjockhatet. Inte på grund av den egentliga hälsorisken. Anledningen till att vi ser fetma som en hälsorisk är för att alla ideal, alla modeller av lyckliga människor är smala. Det handlar om patriarkala strukturer, om klassystem, om behovet av att hata alla som gör det du själv är rädd för.

Jag tror nämligen att många smala människor gärna ser ner på tjocka, kallar dem ohälsosamma, för att det de själva har kontroll över är sina kroppar. Deras kroppar är accepterade och FAN TA DEN som försöker säga att det är okej att vara tjock, när du kämpat som en oxe med att hålla dig smal. Fan ta den som är tjock och glad, när du själv är smal... och kanske inte alls sådär glad. Du har ju inte gjort några fel, du har ju levt precis som samhället sagt åt dig att leva, och så är det någon som gått emot alla sociala strukturer och är lyckligare än dig? Helvete heller. Den tjocka personen ska hatas.

Jag är inte tjock, men jag är större än jag varit innan. Jag har liksom kärlekshandtag och vice versa. Faktum är att jag är nöjdare nu än vad jag någonsin har varit. Inte för att jag är nöjdast ever nu, nej samhället har ett allt för hårt tag om mig fortfarande, men jag har gett upp det här med att bry mig. Jag bryr mig inte längre. En kropp är inte så dramatisk och speciell, den är bara fett praktisk. Den kan göra massa coola saker, och för det är jag mest tacksam. Orkar inte önska mer av den.

(Fast det gör jag såklart, eftersom jag är ett offer av patriarkatet, samhällsideal osv. Ni vet ju.)

Men. Om jag skulle bli det som idag anses som tjock, skulle det sista jag önskade mig vara en massa jävla åsikter om att jag var tjock, ohälsosam osv. Smala människor med åsikter om fetma, som om det vore värre än allt annat här i världen. Värre än nyliberalism, rasism, våldtäkter, naturkatastrofer... ja, värst av allt borde ju naturligtvis vara fetma.

Eller inte. Inte alls faktiskt. Låt de tjocka få vara tjocka och vänd din ilska mot patriarkatet istället.

Vet att det är lite töntigt att tycka att sådana här klipp är coola. Men nu gör jag det. Jag tycker det är coolt. Och kul.

HhmmMMMmm.... feminism??!??

Det pratas mycket om att feminismen är för akademisk, vilket är ett problem för ideologin (eller vad ni nu vill kalla den). Feminismen riktar sig, med sitt språk, till utbildade, universitetsstudenter, svåra och komplicerade personer, och går således förbi stor del av Sveriges befolkning. Det blir krångligt att fatta, helt enkelt! 

 

Jag vill först säga att det ÄR problematiskt att förklara feminismen utan att bli akademisk eller komplicerad, eftersom feminismen är en reaktion mot patriarkatet. Och för att förstå patriarkatet måste man förstå strukturer, vilket kan vara svårt för den som levt i sitt vanliga liv utan att reflekterat över tjejer att måste sminka sig, t.ex.

 

Patriarkatet bygger på maktstrukturer och det jag vill är att synliggöra dessa strukturer. Ni behöver inte hålla med, för jag respekterar yttrandefriheten, men jag måste be er att SE. Att inte låta dessa strukturer göra er blinda.

 

Med detta sagt måste jag också döda påståendet om att feminister SÖKER problem, HITTAR PÅ strukturer som INTE FINNS. Det är fel. Låt mig förklara det som såhär: Jag älskar att vara feminist för systerskapet är <3 heaven <3, men det är så fruktansvärt jävla svinjobbigt att vara feminist också. Det är många gånger jag bara vill lägga hatten på hyllan och göra strukturerna osedda, acceptera att jag måste sminka mig och övertala mig om att det är min egna vilja. Att slåss mot män är inte lätt och det är inget jag egentligen vill, så att komma och säga att jag söker problem är bara respektlöst. Jag skulle helst av allt inte vilja veta av dessa problem, men när jag väl öppnade mina ögon finns det inget jag kan göra. Jag måste slåss för kvinnorna, eftersom jämställdhet är så otroligt jävla viktigt för mig.

 

SÅ DÄR JA. Nu ska jag försöka förklara vad feminism är för er som inte har skrivit maktanalyser på universitetet (OBS: förminskar er INTE för det). Jag ska försöka vara lite down with the kids, lite lättläst och pedagogisk.

 

Feminism menar:

- Lika lön för lika arbete! Det kanske på ytan ser ut som att det finns många kvinnliga bosses med fet lön, but no. Och trots kvinnlig boss: om mannen varit boss hade mannen tjänat mer. Det är så det ser ut. VERKLIGHETEN.

- Tjejer ska få se ut som de vill, jag upprepar: SOM DE VILL, utan att få intryckt i skallen att det är fel eller fult eller dåligt. Det här med smink t.ex., det anses av många tjejer vara en frivillig grej. Och det är det!!! Men det finns en *OBS! SVÅRT ORD PÅ INGÅNG!* struktur bakom det. En *OBS! ETT TILL!* kapitalistisk och *IGEN!* patriarkal vinning för smink-idealet. Det finns liksom vinning för alla ideal (läs gärna: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18765581.ab), men bara förlust för tjejen. För det är tjejen som måste leva upp till allt det här.

- Det här med våldtäkt. Något som, inte bara gör ont och kränker ens integritet något så fruktansvärt, utan som dessutom anses helt okej av vårt samhälle och rättssystem. Jättemånga snubbs går fria efter att ha våldtagit. Det som *NYTT FEMINISTISKT LAGFÖRSLAG KOMMER HÄR:* samtycke vill förändra, är att många våldtäkter idag inte ses som våldtäkter för att tjejen liksom inte gjorde motstånd. (Och gjorde hon motstånd skulle hon säkert blivit dömd för misshandel.) Om någon har sex med dig fast du inte vill är det våldtäkt, ÄVEN om du inte skriker neäääääejjjj nejnejjeneNEEEEEJ och slår snubben som håller på, ÄVEN om du är full, ÄVEN om du hade kort kjol och ÄVEN!!!!!!! om du till en början var lite sugen men sedan ändrade dig. Ingen har rätt till din kropp utan samtycke.

- Hur många band som består av tjejer lyssnar du på jämfört med snubbs? Hur många filmer har du sett från en kvinnas perspektiv? Hur många kvinnliga presidenter kan du räkna upp, och hur många män? Det här är ett samband, inte en slump. Det kan inte bara råkat blivit så att flera män var bättre på att regissera, agera, sjunga, spela gitarr, styra land etc. Det blev så pga *HÄR KOMMER DET IGEN!* strukturen. Patriarkatet. Eller kan du förklara det på något annat sätt? 

- Könsroller är ofta baserade på tjejers svaghet, oskyldighet, rädsla, vackerhet, medan männens ideal bygger på muskler, mod, överhöghet osv. Både könen har ideal och roller att leva upp till vilket suger. Feminismen vill krossa alla normer, alla ideal, alla roller. Men ni måste hålla med om att tjejens ideal är lite mer... sugiga pga vi anses som svaga och sämst?

Summan av kardemumman: tycker du att ovanstående grejer är helt sjukt weird och håller inte alls med om att det är så? Att tjejer visst har det bra och gött och borde vara glada och nöjda? Eller tycker du att det är liiiite vettigt åtminstone, att slåss mot en struktur som begränsar oss girls såhär?

Våga kalla dig feminist! Våga ser strukturen! Det suger, men det är så jävla skönt för det är så mycket inom mig som har släppt efter att jag har förstått. Och <3 systerskapet <3 är bäst. Det är värt allt.

När det blivit mörkt i Berlin och affärerna har stängt, runt 22-snåret är nog den bästa tiden, så klär jag mig i det skönaste jag har och går en kvällspromenad. Jag går upp mot Kufürstendamm och går längs den stora paradgatan, förbi Chanel-, Burberry-, Louis Vuitton- och Armanibutikerna. Kikar in i skyltfönstren. Det är inga butiker jag längtar efter att få handla i, men det är ändå något speciellt med deras skyltfönster. Jag möter några människor, oftast i par, som gör samma sak. Som långsamt går längs gatan och kikar in i skyltningarna. 

Jag är inte klädd för den gatan eller de butikerna, nästan motsatsen, men det gör mig ingenting. Jag bryr mig inte så mycket om det, om hur jag ser ut på de här promenaderna. Jag bryr mig mest om att andas, tänka på fina saker, lyssna på musik och njuta av att jag bor ett stenkast ifrån detta. Att mina kvällspromenader är promenader längs Kufürstendamm. När allt är stängt, men det lyser från skyltfönstren. Det är ju något visst. Något som jag verkligen tycker om.